Hösten är här - jag är förberedd.

Jag tänker för mycket, som vanligt.

Idag var det en fågel i biblioteket på skolan. Tre byggjobbare skulle in och fånga den med håv för att ta ut den.

Jag som var den som sa till att den var där kände mig som nån galen fågelkvinna (tänk Loglady i Twin Peaks) när jag på avstånd övervakade det hela. Jag försökte prata med fågeln men det gick inte så bra och dom hittade den inte. Nytt försök i morgon bestämdes det. Jag kommer infinna mig.

Jag är känsligare än jag nånsin trott och emotioner, stämningar och idéer far i mig som vinden genom ett hus med fönster och dörrar öppna på vid gavel.

Jag blir ombedd att fortsätta vara där, att inte stänga av det och låta mig själv bli som ett instrument, en slags kanal. Det är ett sätt att komma livet lite närmare, sägs det.

Och kanske vore det bra. För livet känns ibland så jäkla fåordigt. Mellan tankar och ord, natt och dag och mina lakan gör det så ont, skär så. Men livet kanske kan tvätta bort det; tvätta bort tvekan, rädslan för gryning och allt blod.

Fin bild. :* Och Log Lady är bäst.