September
Friday 17 August 2012 photo 1/1
|
Jag gillar denna bilden på något konstogt sätt, jag minns varje sekund utav den tiden och den var hemsk för alla runt om mig.
Jag förändrades, fick en knäpp i huvudet och levde i min egna värld.
Jag var trött på att alltid få hörs "Det löser sig, det fixar sig" så jag gav upp. Jag försvann till min egna värld och levde i den precis så som jag ville ! Folk som såg mig på stan måste antagligen ha förknippat mig med något sorts handikapp eller en allmän störning. Men min "störning" fick jag efter att ständigt ha letat nya krafter för att kunna lita på alla gånger det skulle bli bättre !
Jag slutade lita på folk helt och folk som hade varit mina närmsta vänner blev främlingar.
De få vännerna jag hade va mig själv och alla mina vänner i min egna värld.. som tyvärr aldrig fanns.
Knäppen satte sig så hårt att tillslut blev jag galen, jag pratade med mig själv och såg saker ingen annan såg.
Det var nog då som folk verkligen insåg hur allvarligt allting va.
Jag fick deras så kallade hjälp, men den funkade nog inte riktigt !
Det va nog mammas hjälp att jag är som jag är idag, att jag ens finns kvar men att jag blev bättre.
Hon kollade mig alltid djupt i ögonen och berättade att hon fanns där för mig och alla andra från min fantasi aldrig skulle göra mig något bra.
Tack mamma för allt stöd och gångerna du lärt mig att le.
www.nattstad.se/lifeofbecca
Jag förändrades, fick en knäpp i huvudet och levde i min egna värld.
Jag var trött på att alltid få hörs "Det löser sig, det fixar sig" så jag gav upp. Jag försvann till min egna värld och levde i den precis så som jag ville ! Folk som såg mig på stan måste antagligen ha förknippat mig med något sorts handikapp eller en allmän störning. Men min "störning" fick jag efter att ständigt ha letat nya krafter för att kunna lita på alla gånger det skulle bli bättre !
Jag slutade lita på folk helt och folk som hade varit mina närmsta vänner blev främlingar.
De få vännerna jag hade va mig själv och alla mina vänner i min egna värld.. som tyvärr aldrig fanns.
Knäppen satte sig så hårt att tillslut blev jag galen, jag pratade med mig själv och såg saker ingen annan såg.
Det var nog då som folk verkligen insåg hur allvarligt allting va.
Jag fick deras så kallade hjälp, men den funkade nog inte riktigt !
Det va nog mammas hjälp att jag är som jag är idag, att jag ens finns kvar men att jag blev bättre.
Hon kollade mig alltid djupt i ögonen och berättade att hon fanns där för mig och alla andra från min fantasi aldrig skulle göra mig något bra.
Tack mamma för allt stöd och gångerna du lärt mig att le.
Comment the photo
30 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/guumpyyss/508717391/
Visa toppen
Show footer