Dayviews - A place for your photos. A place for your memories.

Som besökare på Dayviews samtycker du till användandet av s.k. cookies för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

Logga in med

Go to

Tekniskt fel pågår. På grund av att en server kraschat är det vissa problem att ladda upp bilder. Flera äldre bilder har även försvunnit till följd av detta, vilket vi beklagar. Vi arbetar för att få igång det så snart som möjligt.

Annons

July 2011

August 2011

September

June

2010

2012

5 July 2011

Next day

Previous day

Dag tre började tidigt. Nästan så tidigt som en sen dag två. Vi hade satt klockan på halv fem om jag inte minns fel.

Precis som förra året ville jag och Linda fotografera soluppgången.

Så vi gick ner mot vattnet för att invänta dimman och älvorna.

På vägen fotograferade vi växter och dagg.

Sjön var stilla lika stilla som luften. Det var totalklart.

Ingen dimma. Solen hade inte ännu tittat fram från bakom träden.

Jag började nästan tvivla på att det skulle bli dimma över huvud taget.

Daggen fanns i alla fall att fota.

Plötsligt hände det. Allt som var långt bort blev mer och mer otydligt.

Dimman drog in så subtilt att det var vackert.

Horisonten sjöng hejdå och vi välkomnade dagen.

Träden på andra sidan gräsmattan bugade sig för den allsmäktiga solen.

Fåglarna kvittrade. De flaxade förbi oss lite då och då. Några landade i vattnet.

Luften kändes så klar, så krispig. Så ny. Så ren. Så äkta.

De små båtarna låg och flöt ovanpå vattenytan.

För varje sekund som passerade blev vår sikt på lång sikt kortare och kortare.

Så vitt jag visste kunde världen lika väl ha tagit slut där borta bakom träden. Inget syntes. Bara dimman.

Ute på bryggan stod jag. Mina ben vände sig om och solen träffade mig som ett tåg.

Dagen, som började så stillsamt och färglöst, började ta en helomvändning.

Himlen gick från röd-rosa-lila till pastellblå.

Daggen smälte som is i en brasa.

Det är de små sakerna som är viktigast. Några grässtrån sträckte sig upp från under bryggan.

Nu kunde vi absolut inte så horisonten. Inte ens om vi försökte.

Dimman låg nu som ett täcke över allting. Vi kände oss färdiga vid vattnet och bestämde oss för att fortsätta längs stigen och se var vi tog vägen.

Längs stigen, jag borde nämna den som den lilla vägen kanske, växte några ganska väldigt vackra träd.

Tillsammans med dimmans symfoni och solens strålar blev musiken konkret.

Det var svårt nog att supa in helheten. Allting var så overkligt verkligt. Jag hade så bråttom. Hur skulle jag hinna med att ta alla bilder jag ville innan morgonen skulle bli dag?

Alltid när jag är ute och går vänder jag mig ofta om för att titta bakåt. Allting ser annorlunda ut från andra sidan.

Spindlarna hade varit flitiga.

Ett nät hängde mellan två strån.

Snart var vi förbi alla hus och ute i det okända..

Vissa läser böcker. Andra kör bil. För att jag ska bli lugn och må bra - då fotograferar jag.

En liten båt låg och gömde sig bakom vassen.

Vi var nästan framme där den lilla vägen svängde.

Träden var planterade i storleksordning.

Efter svängen visste vi inte vad som skulle uppenbara sig. En åker? En skog? Eller bara mer väg?

Vägen fortsatte. Genom skogen. En bit bort såg jag solstrålarna sippra genom morgonluften.

Hela världens kulörer blev till version två. Allting var så mycket finare.

Jag ville bort från vägen, ut och in i det okända. Vi gick genom buskar och midjehögt gräs, över en stenmur, genom fler buskar tills vi kom ut vid en stor öppen plats fullvuxen med bambuliknand

Bredvid det stora öppna fältet fanns ett knappt synligt upptrampat spår. Vi gick på spåret och fortsatte en bit. Jag tyckte jag hörde vatten och vek av från stigen med Linda bakom mig. Gräset

Så som bilderna visar såg det inte ut. Det var för ljust för att det mänskliga ögat skulle kunna se något över huvud taget.

Två stenar låg och höll vattnet nere på jorden.

Alla världens problem och bekymmer kändes så små och oviktiga.

Just då mådde jag så bra. Så fantastiskt bra.

Upplevelsen av en livs levande soluppgång var något av det vackraste jag varit med om. Att jag delade den med Linda gjorde det så mycket bättre.

Vattnet smalnade av längre ner i viken.

På andra sidan låg några hus och deras båtar.

På den steniga marken stod vi och blickade ut i alltet. Vi försökte andas in och intala oss själva att detta inte var en film eller dröm.

Men det var så svårt att tro på.

På byggans framkant var ett spindelnät spunnet.

Det var inte kallt. Det var inte varmt. Det bara var.

Vi stod och njöt lite till. Vi kramade varandra.

Jag hade kunnat vara kvar där hela dagen, men vi var tvungna att gå tillbaka.

På den klippiga marken stod en pytteliten stuga. Stor som tre utedass.

Vi gick samma väg tillbaka.

Nu var ljuset helt annorlunda.

Jag ville vara överallt på samma gång.

Jag ville se allt.

Solen och ljuset började se ut som en tidig förmiddag.

Dimman låg tunt.

Med våra överdimensionerade stövlar gick vi mot stugan igen.

På vägen var vi tvungna att stanna vid lite hela tiden för att fotografera spindelnät, gräs och andra växter i motljus.

Såhär såg Linda ut när hon fotograferade.

Isigt värre.

Och lite närmare.

Jag kan inte förstå mig på hur en spindel lyckas spinna ett nät av en tråd från inuti sin egen kropp och ge nätet en form som är både så geometriskt och visuellt elegant.

De små gräsgranarna stod intill metallstängslet.

På gräsängen gick fåren omkring och betade och vilade.

De verkade inte störas av oss.

Men nyfikna var dem.

När vi slutligen var tillbaka i stugan var klockan så pass mycket att vi inte ville gå och lägga oss igen. Så vi satte oss i soffan och tog det lugnt till Lindas föräldrar också vaknade. Det

Morgonen blev till förmiddag. Förmiddagen blev till dag. Jag och Linda besökte Kreativum som ligger vid Karlshamn. Där fanns mycket roligt att se och prova.

Bilden är inte manipulerad. Kan du se mig?

Vi gick omkring där inne (och ute) i cirka två timmar innan vi blev hämtade.

På eftermiddagen när vi var tillbaka i stugan gick jag och min flicka ut på en runda.

Vi tänkte se om vi kunde hitta en bättre och snabbare väg till den lilla viken vi besökte på morgonen inför nästa dag då vi också tänkte gå upp i soluppgången.