Monday 28 December 2009 photo 2/10
|
Här om natten hade jag det varmt och tråkigt, så jag kände mig poetisk och skrev en liten dikt.
(jag borde tillägga att den skapades i form en kommentar i två delar på kamilas bilddagbok)
Om du nu orkar läsa den från första till sista bokstav så borde du inte förvänta dig att bli något smartare, för inte ens jag förstår den.
Jag ymsar omkring i natten och är galet men ändå raffinerat oregelbunden.
Det kan vara tröttheten som vimsar omkring så som femton snigelsmå utarbetade arbetsbin, eller så kan det vara den kontinentala utrikespolitiken som jag precis uppfann till Ugandas utkanter bakom en helvissen lakritsbuske.
Hur det ligger till och var det ligger till vet jag, tro mig eller inte, ej.
Dock kan jag dig säga detta; en nedkyld vattenfrostig vinternatt i hutlös sprängande värme är ack nej att rekommendera.
Ack nej. Åh nej.
Trädgårdsdörren står på glänt, den kallsinniga vinterkylan försöker bevista mig i ett smygande skede.
Men tvi, där står en osynlig traktor i vägen. Vad är det rätta att göra?
Svaret. Jag ser svaret ta ett språng ut i den fiendefientliga världen.
Efter den befarar jag inte lunka.
För varje småvuxen sekund som passerar förbi blir sanningen och svaret mindre och mindre.
Ett gyllenblått facit är då vad som erfordrar min passion till en grad då den förtvinar till något obeständigt och nästan icke-synligt.
Mina ögon blundar, men jag ser dig ändå.
Du sitter där, ensam, på ett tomt tegeltak i ett fjärran land.
Bortom dig ropar jag ordlöst efter ditt tigande.
Sedan händer det.
Källarstolen tappar fotfästet och snavar ner, skriker, gormar, skränar.
Själv sitter du där på tegeltaket, ännu ensam, och skådar fallet ner i oändligheten. Dunsen som hörs är så stum, så stum.
Du försöker framkasta ett tvåspråkat harang som ett rop på en otäck hjälp från ingenstans och överallt.
Källarstolen är sedan länge borta.
Det finns inget du kan göra.
Den ligger och ruttar sporadiskt i den allra mörkaste, horribla och mest vidrigaste bottnen av oändligheten.
Det finns inget du kan göra. Den påtvingade handlingen är slutlig.
Svaret är sönderruttnat.
Men då. Då dyker han upp.
Mannen med det visuella namnet.
Han tar sin salladsglänsande spade och gräver en grav, han gräver ett hav.
Graven fylls med mannens oändliga bortkomna och hjärtskärande tårar tills då det bekommer en skepnad av ett intensivt och djupt hav.
Bara för att han ska kunna sända en flaskpost där han författat det han ej ens förmågar sig viska.
Mannen upplöses till ett hett moln av spensliga miniatyrsmå varma partiklar.
Dem sändes iväg åt horisonten som ligger djupt sjunken och inlåst utan nyckel djupt inne i den förkylda dimman.
Kvar sitter du där på tegeltaket, utan förstånd eller sympati.
Ditt hår stryker sig uppåt och belägger din hallucination långsamt och varsamt och våldsamt.
Öronen viker sig likt ett avlidet sommarlöv som ej längre idas sin livsork kvarhålla.
Läpparna förseglas med ett avskedsbrev till retoriken.
Kvar finns bara du i den renaste och mest oförfalskade form.
Du ser nu världen och inte jorden.
Du ser det som ligger dolt under den mastodontiska och bastanta dörrmattan till existensen.
Ut i natten yrar du i ett ordnjuggt väsen. Du övertygar dig om att ingen hör dig.
Utan dina fysiska sinnen tilltar du dig enbart sinnena av den mentala och själsliga art. Du ser bortom synen och hör bortom hörseln, du språkar bortom talet.
Men ack och tvi, är det bara din utklädda fantasi?
Svaret vet du sannerligen ej, för det är en lögn. En lögn. En lögn.
Improvisationspoesi is the shit!
hah
Det kan vara tröttheten som vimsar omkring så som femton snigelsmå utarbetade arbetsbin, eller så kan det vara den kontinentala utrikespolitiken som jag precis uppfann till Ugandas utkanter bakom en helvissen lakritsbuske.
Dock kan jag dig säga detta; en nedkyld vattenfrostig vinternatt i hutlös sprängande värme är ack nej att rekommendera.
Ack nej. Åh nej.
Trädgårdsdörren står på glänt, den kallsinniga vinterkylan försöker bevista mig i ett smygande skede.
Men tvi, där står en osynlig traktor i vägen. Vad är det rätta att göra?
Svaret. Jag ser svaret ta ett språng ut i den fiendefientliga världen.
För varje småvuxen sekund som passerar förbi blir sanningen och svaret mindre och mindre.
Ett gyllenblått facit är då vad som erfordrar min passion till en grad då den förtvinar till något obeständigt och nästan icke-synligt.
Mina ögon blundar, men jag ser dig ändå.
Sedan händer det.
Själv sitter du där på tegeltaket, ännu ensam, och skådar fallet ner i oändligheten. Dunsen som hörs är så stum, så stum.
Du försöker framkasta ett tvåspråkat harang som ett rop på en otäck hjälp från ingenstans och överallt.
Källarstolen är sedan länge borta.
Men då. Då dyker han upp.
Kvar sitter du där på tegeltaket, utan förstånd eller sympati.
Men ack och tvi, är det bara din utklädda fantasi?
Svaret vet du sannerligen ej, för det är en lögn. En lögn. En lögn.
Comment the photo
Hehe, nej liten sa jag aldrig att den var ;)<br />
<br />
<br />
eller jo det gjorde jag ju >.<
10 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/harubla/433531423/