Mina föräldrar förstod inte mig i början, men sen så började vi ta kontakt med psykatripartners så jag fick en psykolog som jag kunde prata med. Mamma pratade även med henne och fick hjälp hur hon skulle göra med ett barn som har depressioner. Då började hon förstå mig bättre och sen så kan man prata med psykologen om medicin och tycker både hon/han och du att det skulle va bra så får man träffa en läkare som kan skriva ut medicin åt dig.
Du måste nog säga till dina föräldrar att du behöver hjälp och behöver prata med någon, jag vågade inte göra det först, men var tvungen och jag är så lättad att jag gjorde det. Nu har jag ätit medicin i 2 månader och jag känner redan skillnad. <3

Känner igen mig så väl! Det kändes som du beskriv mitt liv som jag hade när jag var på botten.. Men jag rekommenderar dig att prata med någon. Hur gammal är du? Om du är myndig kan du kontakta psyk själv, annars kan du gå till skolkuratorn/ungdomshälsan som borde kunna skicka dig till BUP. (Däremot är risken stor att de kommer kontakta dina föräldrar om du är under 18). Jag säger bara, gör inte som jag gjorde. Jag berättade inte för mina föräldrar utan de fick reda på det genom skolkuratorn och min dåvarande mentor. Det blev bara ännu mer problem än vad som förmodligen var nödvändigt. Däremot är det väldigt läskigt att prata med sina föräldrar, det vet jag av egna erfarenheter. Nu vet jag inte hur din relation är till dina föräldrar, men känner du mer förtroende för ena kanske du kan berätta för denne när ni är ensamma? Om du vill ha mer stöd på vägen kan du kontakta mig privat så lovar jag stötta dig så mycket som jag kan. Fortsätt kämpa, du förtjänar bättre än så här!<3

Medicin gör bara 3% av jobbet, om ens det. Det är du själv som kommer behöva kämpa dig igenom det. Du kan vända dig till skolkuratorn, hon kan nog skicka dig vidare till bup. Men det är också viktigt att prata med dina föräldrar och säga hur du känner. Man ska aldrig hålla inne så mycket känslor, då mår man bara sämre.. :)