July
Tuesday 26 October 2010 photo 1/5
|
Tuesday 26 October 2010 photo 1/5
|
|
Visby kände hans närvaro på sina gator. Hur gränderna runt Stora torget blev allt mörkare när han passerade dem. Hon kände hans tunga klackar från de vinröda stövlarna mot sig. Hon fruktade honom, han, den här ohyran, som ödelade ljuset i hennes stad och stal hennes döttrar…
En man med röda stövlar viker in på en tvärgata till Adelsgatan. Han går förbi en vit kyrka och fram till en liten mur, han stoppar ner handen innanför jackan och tar fram en påse ur sin innerficka. Han tar också fram ett nästan tomt ciggpaket, han slänger bort cigaretterna och sätter sig ned på muren. Han öppnar påsen, ur den tar han fram 15 stycken cigaretter och lägger varsamt ner dem i paketet. Han håller paketet i sin hand och ser på det med sina onaturligt svarta ögon. Han har en glimt i dem som antingen beror på lyktstolpen tvärsöver gatan eller på grund av en tanke som alltid varit en tanke, men som nu har blivit något mer, något verkligt. Han reser sig upp och vänder sig mot havet, han blickar ut mot utsikten och leendet på hans läppar får staden att rysa nästan omärkligt.
Maskinen spelas på högsta decibel, världen på Hamnplan består just nu bara av sex olika sorters epilepsiframkallande ljuscharader. Kroppar mot kroppar som rör sig i stopmotion. Visbys vampyrer är ute ikväll, de vistas bara ute på gatorna när solen sänkt sig över hällarna och månen lyser upp deras långa, glänsande ben som staplar omkring på onaturligt höga klackar. Under tiden på taket försöker en ung kvinna med långt rött hår, tigga och flörta sig till en cigarett. Hennes hår smeks av Visbys mjuka bris som försöker viska till henne att vara försiktig, att fly därifrån. Kvinnan lyssnar inte, hon har just fått syn på ett paket med ljuv cancer framsträckt emot henne från en lång främling med svarta ögon.
På taket börjar en kvinna förlora motoriken. Hon känner att blicken flackar och musiken från nedervåningen låter som ett eko, ett avlägset minne. Hon stapplar nerför trappan och möts av ett inferno av monster som stirrar på henne, hon drar sig undan. En vakt tar ett fast grepp om hennes axel och säger något till henne innan han bestämt styr henne mot dörren och pekar ut mot de förhoppningsfulla taxibilarna. Visby roterar sakta och börjar förlora skärpan. Kvinnan blinkar hysteriskt och känner medvetandet svikta. Hon faller handlöst ner i armarna på en man, en jägare. Lika tyst som Visbys ljumma bris, lyfter han upp den lealösa kroppen och försvinner innan någon hunnit reagera på att något saknas eller försvunnit. Ingen ser det röda håret skifta i två svarta speglar. Ingen ser en ung kvinna bli stulen. Förutom en stad, en stad där det sakta börjar dugga, en stad som sörjer i tystnad.
I botaniska trädgården lyser daggen upp rosorna i mörkret, en kvinna blir placerad bakom en låg mur. Ett spöke tittar intresserat på henne. Hur hennes bröstkorg höjs och sänks, Visby kan känna hennes lugna hjärtslag som pulserar ovetandes mot gräset. Stadens vrede mot odjuret växer. Regnet trummar hårdare mot hans panna. Hårda som glas försöker dropparna skjuta honom, men misslyckas. Vinden viner och skriker när han böjer sig ned emot henne. Han smeker hennes hår och Visby ryser av obehag. Han drar sitt finger över hennes läppar och stryker bort vattnet från kniven som nu glimtar till i hans hand. Jorden skälver. Han känner sig som frälsaren, som Gud. Han förvandlar vatten till vin med sin trollstav. Nu är det inte bara hennes hår som skimrar rött, han känner de varma dropparna rinna mot sina fingrar då han målar med sin pensel. Han skapar konst, konst som inte alla kan uppskatta, men vem har påstått att konst ska vara uppskattat?
Det duggar tyst och tätt. Klockan har slagit 3.00. Hamnplan har sedan länge stängt och mörkrets varelser har sökt sig till varmare grottor med dov belysning. Visby när en cigarettfimp med ett lätt andetag, glöden lyser till och den rullar mjukt nerför Hästgatan. Under tiden sitter mannen som slängt den på en stängd servering. Han ögon lyser som glöden på marken, en mjuk glimt, en mätt blick.
En före detta skönhet som inte längre kan kallas för vacker ligger i en trädgård alldeles ensam. Hon har alltid varit rädd för mörkret, och nu är hon fångad i det. När hon var liten sa hennes mamma till henne att inte lita på främlingar, speciellt inte de som försöker locka henne med godis. Hon har aldrig satt sig i en okänd människas bil och aldrig tagit emot godis från en främling. Hon tänkte inte på att hennes mamma levde i en annan tid. Idag har främlingarna lärt sig av sina misstag, idag använder jägarna sig av nya lockbeten. Idag använder de sig av modernt godis.
Staden ser allt, hör allt och kan inget göra. För staden har ingen egen röst. Ingen egen möjlighet att hjälpa, ingen möjlighet att förhindra. För staden är trots allt bara en stad, en stad som ingen märker, en stad som ingen ser eller hör egentligen. Precis som en ensam kvinna, som ingen ser eller hör. En stad som är rädd för mörkret.
Av Andrea Lithner 15/9 -10
Visa toppen
Show footer