August
Sunday 21 December 2008 photo 1/1
|
Jag tar mig faan på att ingen kan gissa var det här är någonstans, om inte namnet syns förstås...
Har inte orkat ladda upp bilder på ett tag. Har faktiskt mest den här bilddagboken för att kunna se på andras som man behöver vara vän eller inloggad för att titta på...
Varför gör jag det då? Till att börja med kommer det ju alltid vara nån som tittar, om så bara för en orange siffra uppe till vänster. Kommer det då leda till att jag "vinner" eftersom ni gör det? Ärligt talat bryr jag mig nog inte särskilt mycket, men förstås är det alltid spännande att se hur man kan påverka andra genom sina handlingar, bara den lilla följd som det här kommer att få, till exempel.
För det andra så verkar ju många använda den här sidan för att kunna visa hur synd det är om dem. Det här är absolut inte menat på det sättet. Om det var det så skulle jag verkligen inte ha postat det överhuvudtaget. Det skulle inte tillfört världen något, förrutom att någon skulle tycka att jag var en i mängden av alla "jävla emos".
Kanske är vi då "emos" allihopa, eftersom vi tycker så jävla synd om oss själva, för att vi ser ner på oss, för att vi är otillräckliga och ofullkomliga.
Nej, jag tänker inte säga så. Jag gillar inte slutsatser. De är alldeles för enkla lösningar, med tanke på att det riktiga svaret, sanningen, inte finns...Nej vänta nu, det där var ju en slutsats...tänk vilken jävla hycklare jag blev nu då...
Kanske tillåter jag mig att göra undantag ibland. Jag vet inte. Är jag smart för att jag vet att jag inte vet, som Sokrates skulle sagt? Det vet jag inte heller. Alltid kommer det vara någon som skulle tycka "Wow!", och någon som skulle säga "Tror du att du är nått eller, VA!?". Självklart skulle det vara en tredje som bara skulle tycka att man var helt "störd"...
Vad gör det egentligen vilken åsikt man har? Av de tre som jag tagit som exempel så skulle jag själv, nästan per automatik, tycka att den som tyckte att det här var smart var korkad för att han/hon inte kunde tänka efter själv utan litade på mig, samtidigt som jag skulle bli så satans glad över att denna visade lite ödmjukhet.
Så är det: Jag älskar när folk erkänner för mig att de inte är gjorda av sten, utan faktiskt är mjuka och svaga de med. Min egen svaghet är det enda jag aldrig kommer att sluta hata, för jag klarar verkligen inte av den. Slutsats igen...
Under tiden det tagit mig att skriva det här har jag kommit fram till att jag tror att jag gör det för att jag vill det i alla fall, för att se vad som händer. Skönt det då, för man vill ju göra det man vill, eller hur?...det här har jag väl redan skrivit...
På tal om det man vill, det är litegrann det jag håller på att avverka nu. Åtminstånne det som går i alla fall. Ni är ett par stycken som jag antar att jag bara gör bäst i att låta det vara med, även om det går emot min egen vilja. Annars skulle jag trots allt tagit kontakt för länge sen.
Nej, jag är inte feg. Det handlar inte om mod längre i vilket fall som helst. Det handlar om att jag vill göra det bästa möjliga för er, och då får jag hålla mig på mattan.
Ja, jag är rädd för att det ska gå fel och blir ännu värre, även fast jag egentligen inte har något att förlora.
Idiotiskt av mig att skriva det här med tanke på att ingen av er kommer att läsa det ändå.
Hela det här inlägget är förstås bra ur den synpunkten att jag kommer tillbaka i tankarna, till det jag sagt till mig själv att jag står för, vilket verkligen är bra eftersom det nästan känns som att jag glömt vem jag är.
Sen så är det ju en person som jag vet kommer att se det här, som det kanske är minst lika viktigt att hon gör det också. Jag vet inte om vi svalde det här tillräckligt bra, om jag gjorde det i alla fall. Nu gick det som det gick. Det är klart att jag tycker det är synd att det inte blev något av det, men jag har faktiskt inte orkat tänka på det så mycket. Inte orkat tänka på oss, du och jag.
Nej, jag har inte kommit över dig, jag tycker inte om att använda det uttrycket ens. Jag lagrar det i mig istället. Däremot har jag insett att det är färdigtjatat.
Idag träffade jag förresten Magnus. Egentligen var det tänkt att det skulle bli igår, eftersom det var årsdagen av en väldigt stor händelse för mig, som han var involverad i, men han var på klassfest då.
Jag gick till honom bara för att få det gjort, hur det än skulle gå hade jag varit nöjd för att jag åstadkommit något. Det var inget "Förlåt, jag erkänner att jag hade fel, du vinner", men det var inte heller motsatsen. Det var ingen "gyllene medelväg" heller...
Det var bara som det var, som det kan vara. Så är det med allt.
Är det någon slutsats jag tycker om så är det den. Jag kommer inte ihåg om vi kom fram till det tillsammans, eller om det var jag som nådde den "insikten" genom det vi gjorde, men allt som allt; Tack Vidar för det! Om jag känner att jag behöver tänka tillbaka på grunderna till det jag har idag, så är det bara att titta tillbaka på vårt gamla religionsarbete från nian, för där står det.
Ändå så har jag bara gjort det en eller två gånger på hela den här tiden. Så kan det va.
Så nära får ingen gå, liksom...
Ajaja, Magnus var det ju...jag är en jävel på att byta ämne hela tiden, som en viss här säkert vet. Det kan vara för att kunna dra alla paralellerna, för att se hela sammanhanget, för att kunna sluta cirkeln. Eller helt enkelt som i våra samtal för att jag kännt att ämnet varit dött.
Magnus.
Det gick lite trögt, och det var lite uppgivet från båda sidorna. Det kändes som att det verkligen inte kan bli som förut, men trots allt så är det ju bara bättre så här. Blir det någonting av det så kommer det att ta tid, det var vi överens om. Allt som startade konflikten känns så avlägset, som om det runnit ut i sanden. Om vi hade fortsatt att vara ovänner skulle det vara av gammal vana.
Sen så var det jag, som tycker att jag inte hittar orden, som pratade mest. Det var ju mitt initiativ förstås...
Tystnaden kom ju alltid, jag orkade inte bry mig om den var bekväm eller pinsam. Jag tycker egentligen inte att någon tystnad är sådär jobbig, eftersom jag själv vet hur det är att inte ha något att säga allt för väl. Där går det runt det där med att jag uppskattar andras svagheter, eller vad man nu ska säga.
Ändå har jag så mycket i mig som jag vill ha utlopp för, så all den här tiden av förberedelse måste ju följas av att jag faktiskt agerar och ser var jag kommer med de kunskaper som jag har.
En dag socialt och en dag i ensamhet, är det optimalt kanske? Ingen aning...jo förresten, eftersom jag har funderingen måste jag ju ha en...vad blir den då? Kanske...jag vet inte. Ännu ett patetiskt försök att visa sig lite smart. Den förra meningen blev ett än mer värdelöst försök än det förra att visa att jag fattar det också, att jag förstår att jag förstår. Säkert är att man behöver båda, varken för mycket eller för lite. Så är det nog med det mesta egentligen
Men nu är det ju Jul. Ska vi inte skratta och vara glada? Peace&Love&Understanding och allt det där...
I år känns verkligen som att det är Jul bara för att någon har bestämt att det ska vara det. Samtidigt kommer nog känslan ändå...hoppas jag. Det är ju trots allt JUL!
Happy x-mas/War is over är nog den bästa julsången förresten...
Lättade jag på stämningen nu?
Det ordnar sig nog alltihopa ska vi se. För eller senare. Sen kommer det nya problem som fixas de med, och så vidare...
Kanske var det inte så farligt ändå, alltihopa. Vi ska alla en gång dö (tack Jocke för den raden!), så det är lika bra att leva nu.
Toolongdidn'tread, eller hur?...
Om du som läser det här har kommit så här långt så kan du fråga dig själv om det var värt det, att du lärde dig något, eller om det bara var ett slöseri på den tiden du har att leva...helt ärligt hoppas jag på det första. Du är ju en människa med kapacitet till minst lika djupa tankar som jag.
Den sista biten tycker jag inte blev lika lyckad som den första heller...
Nu är det nämligen slut! (Ja, jag hade planerat från första början hur det skulle sluta.)
Hej.
Har inte orkat ladda upp bilder på ett tag. Har faktiskt mest den här bilddagboken för att kunna se på andras som man behöver vara vän eller inloggad för att titta på...
Varför gör jag det då? Till att börja med kommer det ju alltid vara nån som tittar, om så bara för en orange siffra uppe till vänster. Kommer det då leda till att jag "vinner" eftersom ni gör det? Ärligt talat bryr jag mig nog inte särskilt mycket, men förstås är det alltid spännande att se hur man kan påverka andra genom sina handlingar, bara den lilla följd som det här kommer att få, till exempel.
För det andra så verkar ju många använda den här sidan för att kunna visa hur synd det är om dem. Det här är absolut inte menat på det sättet. Om det var det så skulle jag verkligen inte ha postat det överhuvudtaget. Det skulle inte tillfört världen något, förrutom att någon skulle tycka att jag var en i mängden av alla "jävla emos".
Kanske är vi då "emos" allihopa, eftersom vi tycker så jävla synd om oss själva, för att vi ser ner på oss, för att vi är otillräckliga och ofullkomliga.
Nej, jag tänker inte säga så. Jag gillar inte slutsatser. De är alldeles för enkla lösningar, med tanke på att det riktiga svaret, sanningen, inte finns...Nej vänta nu, det där var ju en slutsats...tänk vilken jävla hycklare jag blev nu då...
Kanske tillåter jag mig att göra undantag ibland. Jag vet inte. Är jag smart för att jag vet att jag inte vet, som Sokrates skulle sagt? Det vet jag inte heller. Alltid kommer det vara någon som skulle tycka "Wow!", och någon som skulle säga "Tror du att du är nått eller, VA!?". Självklart skulle det vara en tredje som bara skulle tycka att man var helt "störd"...
Vad gör det egentligen vilken åsikt man har? Av de tre som jag tagit som exempel så skulle jag själv, nästan per automatik, tycka att den som tyckte att det här var smart var korkad för att han/hon inte kunde tänka efter själv utan litade på mig, samtidigt som jag skulle bli så satans glad över att denna visade lite ödmjukhet.
Så är det: Jag älskar när folk erkänner för mig att de inte är gjorda av sten, utan faktiskt är mjuka och svaga de med. Min egen svaghet är det enda jag aldrig kommer att sluta hata, för jag klarar verkligen inte av den. Slutsats igen...
Under tiden det tagit mig att skriva det här har jag kommit fram till att jag tror att jag gör det för att jag vill det i alla fall, för att se vad som händer. Skönt det då, för man vill ju göra det man vill, eller hur?...det här har jag väl redan skrivit...
På tal om det man vill, det är litegrann det jag håller på att avverka nu. Åtminstånne det som går i alla fall. Ni är ett par stycken som jag antar att jag bara gör bäst i att låta det vara med, även om det går emot min egen vilja. Annars skulle jag trots allt tagit kontakt för länge sen.
Nej, jag är inte feg. Det handlar inte om mod längre i vilket fall som helst. Det handlar om att jag vill göra det bästa möjliga för er, och då får jag hålla mig på mattan.
Ja, jag är rädd för att det ska gå fel och blir ännu värre, även fast jag egentligen inte har något att förlora.
Idiotiskt av mig att skriva det här med tanke på att ingen av er kommer att läsa det ändå.
Hela det här inlägget är förstås bra ur den synpunkten att jag kommer tillbaka i tankarna, till det jag sagt till mig själv att jag står för, vilket verkligen är bra eftersom det nästan känns som att jag glömt vem jag är.
Sen så är det ju en person som jag vet kommer att se det här, som det kanske är minst lika viktigt att hon gör det också. Jag vet inte om vi svalde det här tillräckligt bra, om jag gjorde det i alla fall. Nu gick det som det gick. Det är klart att jag tycker det är synd att det inte blev något av det, men jag har faktiskt inte orkat tänka på det så mycket. Inte orkat tänka på oss, du och jag.
Nej, jag har inte kommit över dig, jag tycker inte om att använda det uttrycket ens. Jag lagrar det i mig istället. Däremot har jag insett att det är färdigtjatat.
Idag träffade jag förresten Magnus. Egentligen var det tänkt att det skulle bli igår, eftersom det var årsdagen av en väldigt stor händelse för mig, som han var involverad i, men han var på klassfest då.
Jag gick till honom bara för att få det gjort, hur det än skulle gå hade jag varit nöjd för att jag åstadkommit något. Det var inget "Förlåt, jag erkänner att jag hade fel, du vinner", men det var inte heller motsatsen. Det var ingen "gyllene medelväg" heller...
Det var bara som det var, som det kan vara. Så är det med allt.
Är det någon slutsats jag tycker om så är det den. Jag kommer inte ihåg om vi kom fram till det tillsammans, eller om det var jag som nådde den "insikten" genom det vi gjorde, men allt som allt; Tack Vidar för det! Om jag känner att jag behöver tänka tillbaka på grunderna till det jag har idag, så är det bara att titta tillbaka på vårt gamla religionsarbete från nian, för där står det.
Ändå så har jag bara gjort det en eller två gånger på hela den här tiden. Så kan det va.
Så nära får ingen gå, liksom...
Ajaja, Magnus var det ju...jag är en jävel på att byta ämne hela tiden, som en viss här säkert vet. Det kan vara för att kunna dra alla paralellerna, för att se hela sammanhanget, för att kunna sluta cirkeln. Eller helt enkelt som i våra samtal för att jag kännt att ämnet varit dött.
Magnus.
Det gick lite trögt, och det var lite uppgivet från båda sidorna. Det kändes som att det verkligen inte kan bli som förut, men trots allt så är det ju bara bättre så här. Blir det någonting av det så kommer det att ta tid, det var vi överens om. Allt som startade konflikten känns så avlägset, som om det runnit ut i sanden. Om vi hade fortsatt att vara ovänner skulle det vara av gammal vana.
Sen så var det jag, som tycker att jag inte hittar orden, som pratade mest. Det var ju mitt initiativ förstås...
Tystnaden kom ju alltid, jag orkade inte bry mig om den var bekväm eller pinsam. Jag tycker egentligen inte att någon tystnad är sådär jobbig, eftersom jag själv vet hur det är att inte ha något att säga allt för väl. Där går det runt det där med att jag uppskattar andras svagheter, eller vad man nu ska säga.
Ändå har jag så mycket i mig som jag vill ha utlopp för, så all den här tiden av förberedelse måste ju följas av att jag faktiskt agerar och ser var jag kommer med de kunskaper som jag har.
En dag socialt och en dag i ensamhet, är det optimalt kanske? Ingen aning...jo förresten, eftersom jag har funderingen måste jag ju ha en...vad blir den då? Kanske...jag vet inte. Ännu ett patetiskt försök att visa sig lite smart. Den förra meningen blev ett än mer värdelöst försök än det förra att visa att jag fattar det också, att jag förstår att jag förstår. Säkert är att man behöver båda, varken för mycket eller för lite. Så är det nog med det mesta egentligen
Men nu är det ju Jul. Ska vi inte skratta och vara glada? Peace&Love&Understanding och allt det där...
I år känns verkligen som att det är Jul bara för att någon har bestämt att det ska vara det. Samtidigt kommer nog känslan ändå...hoppas jag. Det är ju trots allt JUL!
Happy x-mas/War is over är nog den bästa julsången förresten...
Lättade jag på stämningen nu?
Det ordnar sig nog alltihopa ska vi se. För eller senare. Sen kommer det nya problem som fixas de med, och så vidare...
Kanske var det inte så farligt ändå, alltihopa. Vi ska alla en gång dö (tack Jocke för den raden!), så det är lika bra att leva nu.
Toolongdidn'tread, eller hur?...
Om du som läser det här har kommit så här långt så kan du fråga dig själv om det var värt det, att du lärde dig något, eller om det bara var ett slöseri på den tiden du har att leva...helt ärligt hoppas jag på det första. Du är ju en människa med kapacitet till minst lika djupa tankar som jag.
Den sista biten tycker jag inte blev lika lyckad som den första heller...
Nu är det nämligen slut! (Ja, jag hade planerat från första början hur det skulle sluta.)
Hej.
Visa toppen
Show footer