In this proud land we grew up strong
We were wanted all along
I was taught to fight, taught to win
I never thought I could fail

No fight left or so it seems
I am a man whose dreams have all deserted
Ive changed my face, Ive changed my name
But no one wants you when you lose

Dont give up
cos you have friends
Dont give up
Youre not beaten yet
Dont give up
I know you can make it good

Though I saw it all around
Never thought I could be affected
Thought that wed be the last to go
It is so strange the way things turn

Drove the night toward my home
The place that I was born, on the lakeside
As daylight broke, I saw the earth
The trees had burned down to the ground

Dont give up
You still have us
Dont give up
We dont need much of anything
Dont give up
cause somewhere theres a place
Where we belong

Rest your head
You worry too much
Its going to be alright
When times get rough
You can fall back on us
Dont give up
Please dont give up

got to walk out of here
I cant take anymore
Going to stand on that bridge
Keep my eyes down below
Whatever may come
And whatever may go
That rivers flowing
That rivers flowing

Moved on to another town
Tried hard to settle down
For every job, so many men
So many men no-one needs

Dont give up
cause you have friends
Dont give up
Youre not the only one
Dont give up
No reason to be ashamed
Dont give up
You still have us
Dont give up now
Were proud of who you are
Dont give up
You know its never been easy
Dont give up
cause I believe theres the a place
Theres a place where we belong

Ja, jag har en depression, så är det. Just nu är det kanske inte så dåligt...

Lägger upp det här som en påminnelse, att aktivt göra något åt det...

All skuld lägger jag som vanligt på mig själv...vad kan jag annars göra? Det är bara jag som fått det att bli såhär. Jag bryr mig inte ens om det jag har, om ni som skulle kunna tänkas vilja prata med mig - och när jag väl gör det så känns det som att jag ändå inte når ända fram...

Antingen så är det allvar, eller så skiter jag i det. Ska det behöva vara så?

Om sanningen ska fram, om jag ska ta mig friheten att säga som det är, och t.o.m. skryta med det, så är det att jag bryr mig så jävla mycket om alla er andra att jag håller mig ur vägen. När jag är på det här humöret (som, let's face it, är i princip hela tiden) kan jag vara en riktigt störig och dryg jävel. Allmännt arg, sur, negativ och nere. Helt enkelt någon som jag förstår om ingen orkar vara med.

På ett sätt är det skolans fel alltihopa. En annan grej som jag inte skäms för att säga - för trots allt är det kanske den bilden ni har ändå. Den har blivit lite av min hemmaplan, skolan, och jag hatar det.

Det är i.a.f. att jag har lagt upp målet MVG i alla ämnen. Något annat är en ren förolämpning mot min heder och ära. Hannes förlorar inte, så är det bara. Någonting annat än det bästa betyder ju att jag inte gjort mitt bästa.

Som slutkläm ska jag citera Håkan, fast jag egentligen inte lyssnar på honom...

"Vill inte leva med tungan hängades utanför och tycka synd om mig själv"

För vem är det som har rätt att må dåligt...den som skriver "Jävla skit" och har 15 vänner som frågar vad som är fel och säger "Jag finns här för dig, puss"...

...eller den som självmant isolerat sig (om än ändå mot sin vilja) och sen tror att någon ska bry sig?

Jag vet i.a.f. inte svaret, inte än, åtminstonne.

Annons

The photo has no tags

October 2009