August
Saturday 23 May 2009 photo 1/1
|
Jaa...nu har tyskarna åkt.
Vad kan man säga?
Leer. Tomt. Empty.
Jag skulle vilja skriva en hyllning till alla som var var med och byggde upp det här, tyskar och svenskar, men jag har inga ord för det. I detta fallet räcker de helt enkelt inte till.
Idag gick det bara så fort. Lite kramar och hejdå, och sen var de borta. Tror inte att någon sa "auf wiedersehen"...man vågade nog inte riktigt det. Känns så jävla konstigt att veta att man förmodligen aldrig kommer att träffa dem igen...
Ja, jag saknar dem, men det är ingen hopplös saknad, sån som bara gör ont. Det var tvunget att bli så här, alla visste ju det. Den här saknaden är vacker på ett sånt sätt att den symboliserar något så otroligt fint, snarare än något som bara är sorgligt. Vi var alla med och gjorde det här, den tiden vi hade blev så bra tack vare just det.
Gnistan kom tillbaka till mig nu. Jag ska börja skriva igen, jag ska orka med allt. När jag kom hem efter första gången, Soest, sa jag att jag var en ny människa...lite förhastat såklart, men så kändes det.
Allt har inte förändrats nu heller, men jag har vuxit.
Mycket.
Hursomhelst är det omöjligt för mig att tänka mig mitt liv utan de här upplevelserna...
Tillsist så förtjänar alla ett stort tack, speciellt tyskarna, även om de inte kommer att se detta.
Vielen lieben dank!
Vad kan man säga?
Leer. Tomt. Empty.
Jag skulle vilja skriva en hyllning till alla som var var med och byggde upp det här, tyskar och svenskar, men jag har inga ord för det. I detta fallet räcker de helt enkelt inte till.
Idag gick det bara så fort. Lite kramar och hejdå, och sen var de borta. Tror inte att någon sa "auf wiedersehen"...man vågade nog inte riktigt det. Känns så jävla konstigt att veta att man förmodligen aldrig kommer att träffa dem igen...
Ja, jag saknar dem, men det är ingen hopplös saknad, sån som bara gör ont. Det var tvunget att bli så här, alla visste ju det. Den här saknaden är vacker på ett sånt sätt att den symboliserar något så otroligt fint, snarare än något som bara är sorgligt. Vi var alla med och gjorde det här, den tiden vi hade blev så bra tack vare just det.
Gnistan kom tillbaka till mig nu. Jag ska börja skriva igen, jag ska orka med allt. När jag kom hem efter första gången, Soest, sa jag att jag var en ny människa...lite förhastat såklart, men så kändes det.
Allt har inte förändrats nu heller, men jag har vuxit.
Mycket.
Hursomhelst är det omöjligt för mig att tänka mig mitt liv utan de här upplevelserna...
Tillsist så förtjänar alla ett stort tack, speciellt tyskarna, även om de inte kommer att se detta.
Vielen lieben dank!
Visa toppen
Show footer