August
Friday 12 June 2009 photo 1/1
|
Jaha...då var det slut igen. För alla andra i alla fall - jag går ju faktiskt till den 25:e...men det är inte så mycket att göra.
Efter att den löst sammanhängande enhet som för sista gången kunde benämnas NV1D hade skiljts åt begav jag mig ner till Almedalen, för att se Solbergas avslutning. Jag har nog lyckats med att smälta de sista förhatliga dagarna på den skolan vid det här laget, men det kändes hursomhelst väldigt skönt att göra sig fri för gott.
Såg du mig Moa? Jag antar det. Med dig försvann den sista delen av mig som jag lämnat kvar där, förrutom allt som jag bär med mig som minnen.
Nu finns det inte något att hämta där längre. Jag har gått vidare, vad det än kan föra med sig och fastän jag hatar det uttrycket så jävla mycket.
Jag hatar det för att betydelsen är densamma som i "Det är för sent". Att bara tränga bort något och lämna det ouppklarat är ett tecken på svaghet.
Kanske har det ändå, i det här fallet, visat sig vara motsatsen. Någonstans måste man nog inse att det går en gräns, och längre än till den ska man inte dra det.
För svag för att lämna det bakom sig, trots att det är slut. När man klamrar sig fast till något som inte finns kvar.
Jag glömmer inte det svek, från Solberga och allt annat, som jag kände genomsyrade min värld, all den ilska som gjorde fysiskt ont innanför pannbenet den 10:e och 11:e juni förra året. Jag förlåter inte de som orsakade detta - allra minst mig själv, men jag ändrar mig inte heller och säger att jag hade fel. Jag har vuxit med det och nu får det vara.
I kölvattnet efter alkoholen, utanförskapet, gymnasiet, ångesten, den nya kärleken, separationen från den gamla, texterna jag själv har skrivit, de vänner jag har tappat och de som jag har vunnit, den sprungna milen, tyskarna - ja framförallt Charlie, hedern och äran som till varje pris skulle hållas intakt, betygshetsen, alla känslor vi skrivit - de som du sa inte kunde rättfärdigas med ord, alla djupa samtal med så många olika personer - som ändå har visat sig vara så lika varandra och även mig - de som gett mig hopp, förmågan att prata som övats upp, men ändå använts för lite, vetskapen om att göra det bästa av sin tid, självkänslan som glidit fram och tillbaka, brytningen med barnet, alla namn som jag vill pressa ur mig men som ändå inte kommer ut - det blir för mycket.
Efter allt detta och så mycket mer kan jag bara konstatera att jag har vuxit enormt under det här året som gått. Ja faktiskt var jag nog väldigt liten innan det här året började.
Något säger mig att jag kommer att tänka precis likadant nästa gång...
Såja, nu har jag grävt riktigt djupt, ganska många lager faktiskt. Rört upp lite känslor till ytan igen. Som det ska vara för att jag ska må bra.
Åt helvete med maskinen, tankar överskuggade av stress. Jag vill bara ha det som betyder något.
Inget säger att den här sommaren ska bli den bästa, men nu har jag i alla fall chansen att ta tag i allt och ändra kurs.
Om det så bara är för den skönhet som jag har hittat i livet och vill ha tillbaka så är jag redo att kämpa nu. Övervinna mig själv.
Egentligen är det väl en omöjlig uppgift, men det spelar ingen roll. Jag vet när jag är nöjd. Jag vet när det är bra.
Nu ska jag bli fri igen.
Jag ska se ljust på det.
Tack för allt!
Efter att den löst sammanhängande enhet som för sista gången kunde benämnas NV1D hade skiljts åt begav jag mig ner till Almedalen, för att se Solbergas avslutning. Jag har nog lyckats med att smälta de sista förhatliga dagarna på den skolan vid det här laget, men det kändes hursomhelst väldigt skönt att göra sig fri för gott.
Såg du mig Moa? Jag antar det. Med dig försvann den sista delen av mig som jag lämnat kvar där, förrutom allt som jag bär med mig som minnen.
Nu finns det inte något att hämta där längre. Jag har gått vidare, vad det än kan föra med sig och fastän jag hatar det uttrycket så jävla mycket.
Jag hatar det för att betydelsen är densamma som i "Det är för sent". Att bara tränga bort något och lämna det ouppklarat är ett tecken på svaghet.
Kanske har det ändå, i det här fallet, visat sig vara motsatsen. Någonstans måste man nog inse att det går en gräns, och längre än till den ska man inte dra det.
För svag för att lämna det bakom sig, trots att det är slut. När man klamrar sig fast till något som inte finns kvar.
Jag glömmer inte det svek, från Solberga och allt annat, som jag kände genomsyrade min värld, all den ilska som gjorde fysiskt ont innanför pannbenet den 10:e och 11:e juni förra året. Jag förlåter inte de som orsakade detta - allra minst mig själv, men jag ändrar mig inte heller och säger att jag hade fel. Jag har vuxit med det och nu får det vara.
I kölvattnet efter alkoholen, utanförskapet, gymnasiet, ångesten, den nya kärleken, separationen från den gamla, texterna jag själv har skrivit, de vänner jag har tappat och de som jag har vunnit, den sprungna milen, tyskarna - ja framförallt Charlie, hedern och äran som till varje pris skulle hållas intakt, betygshetsen, alla känslor vi skrivit - de som du sa inte kunde rättfärdigas med ord, alla djupa samtal med så många olika personer - som ändå har visat sig vara så lika varandra och även mig - de som gett mig hopp, förmågan att prata som övats upp, men ändå använts för lite, vetskapen om att göra det bästa av sin tid, självkänslan som glidit fram och tillbaka, brytningen med barnet, alla namn som jag vill pressa ur mig men som ändå inte kommer ut - det blir för mycket.
Efter allt detta och så mycket mer kan jag bara konstatera att jag har vuxit enormt under det här året som gått. Ja faktiskt var jag nog väldigt liten innan det här året började.
Något säger mig att jag kommer att tänka precis likadant nästa gång...
Såja, nu har jag grävt riktigt djupt, ganska många lager faktiskt. Rört upp lite känslor till ytan igen. Som det ska vara för att jag ska må bra.
Åt helvete med maskinen, tankar överskuggade av stress. Jag vill bara ha det som betyder något.
Inget säger att den här sommaren ska bli den bästa, men nu har jag i alla fall chansen att ta tag i allt och ändra kurs.
Om det så bara är för den skönhet som jag har hittat i livet och vill ha tillbaka så är jag redo att kämpa nu. Övervinna mig själv.
Egentligen är det väl en omöjlig uppgift, men det spelar ingen roll. Jag vet när jag är nöjd. Jag vet när det är bra.
Nu ska jag bli fri igen.
Jag ska se ljust på det.
Tack för allt!
Comment the photo
2 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/hampalimpa/378961711/
Visa toppen
Show footer