April
Friday 7 November 2008 photo 1/1
|
TYST.
Jag sitter på grunden av statyn. Det känns som alla undviker mig förutom statyn. En häst. För tillfället är det bara en häst som håller koll på mig. Den kalla luften drar längs armen och jag kryper hästen lite närmre. Hästen tittar på mig. Han tänker på mig. Det är tankarna som värmer, hur kalla de än är. Därför borde hästens ben vara något jag kan värma mig mot. Jag hoppar upp med båda fötterna på stenblocket och lutar mig mot djurets ben. Först blir jag förvirrad när benet är kallt, men när jag börjar tänka på hästen så känner jag att hans tankar värmer mig också. Vi måste båda tänka på varandra när inte sommarsolen värmer oss.
Jag trycker försiktigt ner handen i fickan för att ta fram mitt fickur. Jag vill inte att någon ska märka hur jag tittar på klockan. Tjugoen minuter över tolv. Jag säger det tyst för mig själv, bara så att hästen hör. Andarna som smyger runt mig håller sig på avstånd. De vill inte lyssna på andras samtal. Jag säger de fyra orden en aning högre. Tjugoen minuter över tolv. Lite högre ändå. Tjugoen minuter över tolv. Jag tror ingen hör. Hela Blasieholmsgatan är tom. Även fast mörkret är intresserat av att lyssna och föra orden vidare, kantrar varken jag eller staden. Det är nattens andar, de onda andarna som lyssnar. De är inte många, men ord som blir hörda sprids snabbt till nära placerade ting. Hela torget hörde säkert mina ord men ingen var där.
Jag vet att andarna alltid finns omkring mig. De är så ihärdiga att föra vidare mina ljud att det alltid finns en cirkel runt mig med svarta och turkosa gestalter. Ingen synlig för ögat.
Jag ryser. Hela universum är kallt. Det är bara jag som finns. Min häst är inte ens en människa. Mina ben är inte ens en människa. Jag är inte ens en människa. Jag är ett väsen som lever över natten. Jag längtar bara till min stuga med tända ljus och oändlig värme. Det är så mörkt att jag knappt ser hästen på andra sidan torget. Jag kan urskilja Handelsbankens logga till höger om mig. Den mäktiga byggnaden måste fallit ner från himlen. Den har fallit ner för att landa och stå där.
Jag reser mig för att resa på mig. Jag tittar runt för att titta mig runt. Jag vänder mig om för att vända mig om. Jag tittar upp på hästens ögon. Han vänder sig mot mig och säger. Tjugotre minuter över tolv. Jag kan urskilja den gröna kopparnyansen på hans kropp. Den förstärker nattens dova färger.
Jag vänder mig om och börjar gå ner mot Stallgatan. Jag fyller mina lungor med kall luft och insuper kylans krafter. Det är tungt och jag tyngs ner till en liten vagga som gungar fram och tillbaks på kullerstenen. Jag blir tvungen att blåsa ut all luft. Jag återgår till den mänskliga formen och blir tvungen att andas med små andetag.
Jag tar stegen ner mot Arsenalsgatan med mörkret som drar i varenda hårstrå på mina armar. Koftan som jag fick är borta. Jag la den i askar som en gåva till alla nerkylda minnen. Innan jag vände mig om hade asken försvunnit och spridits över världen för att värma kalla tankar. Jag vet inte om det blir bra. Ett minne måste förbli som de först var. Att ändra på tankar ändrar på tiden. Jag vet inte om den sprids bra. Jag vet att den inte gör det. Det finns inga minnen att värma. Det finns inga minnen kvar. Det finns inga minnen.
Min väg går till höger om, ner mot Nybrokajen. Gatorna är så tomma att lyktorna har slocknat. Jag skulle inte heller vilja lysa upp mörker. Gatan grips av att jag vandrar på den. Jag känner hur den stelnar till och avskyr mina steg. Kan inte staden acceptera mig? Jag vill inte kämpa. Jag vill inte dö. Jag vill bara höra mig själv gråta. Världen består bara av mig och min tysthet. Jag kan inte göra något av livet. Min kropp kommer klara kravet på fulländning, men jag kommer inte längre än till vintern.
Jag går längre ner på gatan och finner ett knyte. Mina blåa, handlingsfria händer klarar inte att bära upp det. Om jag inte skapat tankar skulle jag aldrig kunna lyfta det. Mina tankar hamnar hos hästen, den enda jag kan tänka på, allt annat är förstört och raderat. Eliminerade tankar flyter i min kropp, inget som går att röra utan att fastna. Att fastna i tankar är det allt för många som redan gjort. Jag är den enda överlevande. Utan att röra knytet lyfter jag upp det. När det är uppe framför mitt ansikte fälls det upp och ett krackelerat skal visar sig och faller sönder. Bitarna som träffar gatan blir till vit ånga som ligger som ett klot precis över marken. Tankar. Som fastnat. Döda egenskaper. Tappad handlingsmoral. Lyckliga få kan inte hantera glädje.
Jag har sen länge bestämt mig för att aldrig stanna efter det här. Att mörda mig själv skulle betyda tom kaos. Ingen skulle veta om att ingen fanns. Min bestämmelse är inte fel. Jag har aldrig fel. Gången fortsätter för att fortsätta för alltid, Nybrokajen fram. Jag går upp på trottoaren för att inte riskera att mista mina fötter i den oroade gatan. Vattnet i Nybroviken är borta. Båtarna spolade bort det. Jag skulle inte heller vilja hålla upp något som brukade hålla mig sällskap. Jag tar mig mot Stallgatan för att kunna fullfölja min enda riktiga bestämmelse. Att bryta den finns inte i min sinnesaura. Den ligger utanför och kanske är jag på väg att nå den. Jag har den mest fyllda sinnesauran i universum, men platsen som finns är stor. Hästen, min bestämmelse och luft. Det är allt som fyller auran. Luften är kall och resten är panik med huvudmål att långsamt få mig till en klon. Beviljad vit ånga.
På Stallgatan trängs andarna. Mitt huvud är så tomt på tro att det som finns är andarnas närhet. De verkar samlas för att se något. Jag går upp på den tomma gatan mot samma torg jag suttit på. Jag går längre och längre upp. Jag går tills det blir vinter och kommer upp till torget. Kylan är intensiv och är så kompakt att jag börjar stappla fram. Jag är på väg mot hästen. På statyns grund ser jag mig själv sitta. Jag drar fram mitt fickur precis samtidigt som figuren på statyn gör det. Hästen ser på mig. Hans tankar får mig att lättare kunna gå. Jag går mot honom i hopp om att även få sällskap av mig själv som sitter på stenblocket.
Kanten är vass när jag sätter mig och min hand lägger sig på hästens ben. Men det är inte varmt. Jag kan inte få upp tanken på hästen. Luften är varm och paniken har slutat öka. Min bestämmelse är inte kvar. Jag sitter. Jag har slutat gå. Jag har hamnat utanför min aura. Min kropp fylls med värme. Jag kan känna hur jag börjar dö. Jag fastnade i alla fall inte i mina tankar.
- Olle
Jag sitter på grunden av statyn. Det känns som alla undviker mig förutom statyn. En häst. För tillfället är det bara en häst som håller koll på mig. Den kalla luften drar längs armen och jag kryper hästen lite närmre. Hästen tittar på mig. Han tänker på mig. Det är tankarna som värmer, hur kalla de än är. Därför borde hästens ben vara något jag kan värma mig mot. Jag hoppar upp med båda fötterna på stenblocket och lutar mig mot djurets ben. Först blir jag förvirrad när benet är kallt, men när jag börjar tänka på hästen så känner jag att hans tankar värmer mig också. Vi måste båda tänka på varandra när inte sommarsolen värmer oss.
Jag trycker försiktigt ner handen i fickan för att ta fram mitt fickur. Jag vill inte att någon ska märka hur jag tittar på klockan. Tjugoen minuter över tolv. Jag säger det tyst för mig själv, bara så att hästen hör. Andarna som smyger runt mig håller sig på avstånd. De vill inte lyssna på andras samtal. Jag säger de fyra orden en aning högre. Tjugoen minuter över tolv. Lite högre ändå. Tjugoen minuter över tolv. Jag tror ingen hör. Hela Blasieholmsgatan är tom. Även fast mörkret är intresserat av att lyssna och föra orden vidare, kantrar varken jag eller staden. Det är nattens andar, de onda andarna som lyssnar. De är inte många, men ord som blir hörda sprids snabbt till nära placerade ting. Hela torget hörde säkert mina ord men ingen var där.
Jag vet att andarna alltid finns omkring mig. De är så ihärdiga att föra vidare mina ljud att det alltid finns en cirkel runt mig med svarta och turkosa gestalter. Ingen synlig för ögat.
Jag ryser. Hela universum är kallt. Det är bara jag som finns. Min häst är inte ens en människa. Mina ben är inte ens en människa. Jag är inte ens en människa. Jag är ett väsen som lever över natten. Jag längtar bara till min stuga med tända ljus och oändlig värme. Det är så mörkt att jag knappt ser hästen på andra sidan torget. Jag kan urskilja Handelsbankens logga till höger om mig. Den mäktiga byggnaden måste fallit ner från himlen. Den har fallit ner för att landa och stå där.
Jag reser mig för att resa på mig. Jag tittar runt för att titta mig runt. Jag vänder mig om för att vända mig om. Jag tittar upp på hästens ögon. Han vänder sig mot mig och säger. Tjugotre minuter över tolv. Jag kan urskilja den gröna kopparnyansen på hans kropp. Den förstärker nattens dova färger.
Jag vänder mig om och börjar gå ner mot Stallgatan. Jag fyller mina lungor med kall luft och insuper kylans krafter. Det är tungt och jag tyngs ner till en liten vagga som gungar fram och tillbaks på kullerstenen. Jag blir tvungen att blåsa ut all luft. Jag återgår till den mänskliga formen och blir tvungen att andas med små andetag.
Jag tar stegen ner mot Arsenalsgatan med mörkret som drar i varenda hårstrå på mina armar. Koftan som jag fick är borta. Jag la den i askar som en gåva till alla nerkylda minnen. Innan jag vände mig om hade asken försvunnit och spridits över världen för att värma kalla tankar. Jag vet inte om det blir bra. Ett minne måste förbli som de först var. Att ändra på tankar ändrar på tiden. Jag vet inte om den sprids bra. Jag vet att den inte gör det. Det finns inga minnen att värma. Det finns inga minnen kvar. Det finns inga minnen.
Min väg går till höger om, ner mot Nybrokajen. Gatorna är så tomma att lyktorna har slocknat. Jag skulle inte heller vilja lysa upp mörker. Gatan grips av att jag vandrar på den. Jag känner hur den stelnar till och avskyr mina steg. Kan inte staden acceptera mig? Jag vill inte kämpa. Jag vill inte dö. Jag vill bara höra mig själv gråta. Världen består bara av mig och min tysthet. Jag kan inte göra något av livet. Min kropp kommer klara kravet på fulländning, men jag kommer inte längre än till vintern.
Jag går längre ner på gatan och finner ett knyte. Mina blåa, handlingsfria händer klarar inte att bära upp det. Om jag inte skapat tankar skulle jag aldrig kunna lyfta det. Mina tankar hamnar hos hästen, den enda jag kan tänka på, allt annat är förstört och raderat. Eliminerade tankar flyter i min kropp, inget som går att röra utan att fastna. Att fastna i tankar är det allt för många som redan gjort. Jag är den enda överlevande. Utan att röra knytet lyfter jag upp det. När det är uppe framför mitt ansikte fälls det upp och ett krackelerat skal visar sig och faller sönder. Bitarna som träffar gatan blir till vit ånga som ligger som ett klot precis över marken. Tankar. Som fastnat. Döda egenskaper. Tappad handlingsmoral. Lyckliga få kan inte hantera glädje.
Jag har sen länge bestämt mig för att aldrig stanna efter det här. Att mörda mig själv skulle betyda tom kaos. Ingen skulle veta om att ingen fanns. Min bestämmelse är inte fel. Jag har aldrig fel. Gången fortsätter för att fortsätta för alltid, Nybrokajen fram. Jag går upp på trottoaren för att inte riskera att mista mina fötter i den oroade gatan. Vattnet i Nybroviken är borta. Båtarna spolade bort det. Jag skulle inte heller vilja hålla upp något som brukade hålla mig sällskap. Jag tar mig mot Stallgatan för att kunna fullfölja min enda riktiga bestämmelse. Att bryta den finns inte i min sinnesaura. Den ligger utanför och kanske är jag på väg att nå den. Jag har den mest fyllda sinnesauran i universum, men platsen som finns är stor. Hästen, min bestämmelse och luft. Det är allt som fyller auran. Luften är kall och resten är panik med huvudmål att långsamt få mig till en klon. Beviljad vit ånga.
På Stallgatan trängs andarna. Mitt huvud är så tomt på tro att det som finns är andarnas närhet. De verkar samlas för att se något. Jag går upp på den tomma gatan mot samma torg jag suttit på. Jag går längre och längre upp. Jag går tills det blir vinter och kommer upp till torget. Kylan är intensiv och är så kompakt att jag börjar stappla fram. Jag är på väg mot hästen. På statyns grund ser jag mig själv sitta. Jag drar fram mitt fickur precis samtidigt som figuren på statyn gör det. Hästen ser på mig. Hans tankar får mig att lättare kunna gå. Jag går mot honom i hopp om att även få sällskap av mig själv som sitter på stenblocket.
Kanten är vass när jag sätter mig och min hand lägger sig på hästens ben. Men det är inte varmt. Jag kan inte få upp tanken på hästen. Luften är varm och paniken har slutat öka. Min bestämmelse är inte kvar. Jag sitter. Jag har slutat gå. Jag har hamnat utanför min aura. Min kropp fylls med värme. Jag kan känna hur jag börjar dö. Jag fastnade i alla fall inte i mina tankar.
Comment the photo
Bra att du skriver och förkovrar dig i skrift. Förbättringarna kan man inte undgå att märka!
8 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/handelsbanken/291646085/
Visa toppen
Show footer