April
Wednesday 14 January 2009 photo 1/1
|
I ABJEKTIONENS TECKEN
Känsliga läsare varnas.
PROLOG:
Sympatiska. Vissa kallar dem groteska. Människor i miljontals, det kaninte varit länge sen dem blev miljardtals. Jag är nog en grotesk människa. En människa med en passion för att skada någon kallas för sadist och jag är nog den högre graden sadist. Saxar är största njutningen.
Jag minns höjdpunkter; som när jag klippte upp ögonlocken på en kille. Ögonen torkade ut och det enda han skrek var att han inte såg. Med två centimeters avstånd såg han tydligen inte mina nålar men han kände dem definitivt. Eller som när jag flådde en mans underarmar men bevarade blodådrorna för att kunna se musklerna röra sig. Smärta för en kortstund - han dog inte långt efter. Jag undrar om det var av chock eller någon biologisk anledning. Jag vet inte sånt, jag går på känn.
Lever man för att njuta? För den moderna människan är det så. Lev i nuet. Så skulle inte stenåldersmänniskan kunna säga. Njut av livet. Gräv djupare om ytan inte är tillräckligt intressant. Det är vad jag gjort. Min passion är fulländad för tillfället. Antingen kommer lusten stoppa mig eller så gör lagen det. Dömd för torterande, dråp, mord, våldtäckt? Vad nu rätten skulle säga. Det är trots allt en sorts sex jag håller på med - att njuta av en annan kropp. Sadism. En ideologi som inte behöver innefatta den sex som dagens ungdom alltid tänker på.
-
Plogen väckte mig imorse. Klockan fyra tittade jag ut genom fönstret och såg en traktor köra över den tunt snöbetäckta asfalten. Kanske andra i grannskapet har lika svårt som jag att somna om så här tidigt. Inget jag bryr mig om. Jag skiter i resten av husen här. Något som intresserar mig minst är andra personers levande och tycke.
Jag reser mig ur sängen. Golvet är kallt och rullgardinen är fortfarande lika neddargen som den var när jag flyttade hit. Jag plockar åt mig dem fyra dagar gamla kalsongerna jag lagt på stolen. Jag sover alltid naken.
Utan att tända går jag ner till undervåningen, genom det avlånga mellanrummet, till köket. Kylskåpet är täckt med citat från min favoritförfattare och tänkare; Markis de Sade - "Idén om Gud är det enda fel jag aldrig kan förlåta människorna.", "En inspärrad människa duger inte längre någonting till vare sig själv eller för andra." och min favorit; "Verkligheten finns inte, allt finns i fantasin."
Lek aldrig med tankar. Fundera innan du tänker klart, annars stör den det fullständiga. Markis tänker rätt. Han tänker fullständiga tankar.
När jag plockar ut mjölken ur kylskåpet känner jag en stickande doft i luften. Jag rotar lite och hittar en rutten aubergine. Kan inte biologikerna komma på ett besprutningsmedel som stoppar förruttnelse? Jag ska i fortsättningen bara köpa konserverad mat. Redan i forna tider balasmerade man människor. Innan drog man ut hjärnan ur näsan. Rörde runt den och drog ut den med en smal tång. Tankarna går runt i mig men att människan inte lever gör att jag inte känner mig kåt.
Jag tar en klunk mjölk. Sveper sedan hela glaset. Jag vill göra det. Dra ut hjärnan på en person.
Jag går ner i källaren och när jag skjuter upp dörren känner jag doften av gammal sperma från mig och urin från kropparna som legat här. Jag gillar att arbeta på brits. I mitten av det sjukhusliknande rummet står den med ett arbetsbord bredvid. Verktyg. Knivar, saxar, sågar, borrar, pennor. Egentligen kan allt användas som redskap.
Jag tar fram min låda med extra verktyg och rotar i den. Allt finns för att genomföra en hjärntransplantation, utan att lägga till en ny hjärna.
-
Jag letade hela dagen efter rätt offer. Mot kvällningen plockade jag in en ung man som nu ligger fastbunden, naken nere i källaren.
Jag sitter vid köksbordet med en kopp te, hör dova skrik från mannen på undervåningen. Ställer ifrån mig koppen och går mot nedgången. Efter att jag skjutit igen dörren bakom mig säger jag till honom att han bör sluta skrika. Han kommer tappa rösten när han väl skriker av smärtan från mina verktyg.
Jag är upphetsad. Pallar inte vänta. Jag sätter mig på stolen bredvidbritsen och plockar åt mig en skallpel. Jag för den mot hans händer. Det är lite av en ritual för mig att börja med att skära av huden mellan fingrarna. Hans skrik ökar, som förväntat när blodet sipprar ut mellan kniven och hans händer. Plågsamt vrider han huvudet från höger till vänster. För att han inte ska förblöda stoppar jag såren med bomull. Förblödningen stoppas men smärtan blir värre eftersom biten är doppad i salt.
Jag tar sats och åker med stolen ner mot hans fötter. Jag greppar hans fot och för in skallpelen vid nagelbandet och drar sakta ner, längs med nagelkanten, fram mot tåspetsen. Skriken slår mot väggarna i rummet. Jag slår en blick mot hans ansikte. Hakan är uppdragen, som om han försökte nå taket med den. Halsen spänd så att senorna syns tydligt. Överallt på kroppen lyser blodådrorna kraftigt. Blodet rinner vid tårna men han kommer inte förblöda av det. Det kommer snart klumpas och torka, det är inget djupt jack.
Jag tar sats igen och glider iväg med hjulen på stolen och kommer upptill hans ansikte. Jag har tänkt hela dagen på hur det skulle gå till med att dra ut hjärnan. Jag tar tången jag tänkt använda. Nu kommer det inte räcka med att armar, ben och bröst är fastbundet. Jag plockar fram en extra sele underifrån britsen. Jag trycker den mot hans panna och spänner den snabbt runt kanten. Med huvudet fastsatt plockar jag åt mig tången.
Jag lägger tången mot hans överläpp. För långsamt upp den i näsgången. Han börjar frusta och ropa, rynkar på näsan och försöker blåsa ut tången med bara näsluft. Det blir trögt när jag trycker vidare och jag märker hur jag spräcker ett blodkärl och blodet börja rinna nerför hans kind. Det tar stopp men jag tänker inte lägga ner det här verktyget nu. Jag trycker på. Blodet fortsätter rinna, nu ivrigare. Jag pressar tången upp, längst upp i gången och vrider den lite så att den vassa kanten går i väggen. Med ett saftigt men hårt ljud går den vassa kanten igenom och träffar något annat. Killen avlider. Det upphetsade i mig får mig att greppa tag i mitt underliv. Jag arbetar med både höger och vänster hand. Jag drar med båda. Jag får tag i något inne i huvudet. När jag dra ner tången med en snärt, rycker jag till och stannar upp. Ett tag vet jag inte vad som händer. Allt är suddigt. Efter ett tagåterfår jag medvetandet. Satsen ligger på golvet framför mig och iandra handen håller jag tången. På den sitter en liten del som liknaren hjärnbit.
Jag går upp, utmattad, och sätter mig vid matbordet. Dricker lite av det kalla teet. Reser mig, går till kylskåpet och öppnar det. Jag plockar fram smör och mjölk. På bordet står redan brödet. Jag plockar fram en smörkniv och ett glas för att sen sätta mig ner vid bordet. Brer en macka och tar gårdagens tidning och läser om hur många hundägare som använder hundgårdarna runt om i Stockholm.
- Olle
Jo, detta är en skoluppgift. Att få fram det abjektiva ur vilken historia som helst.
Sympatiska. Vissa kallar dem groteska. Människor i miljontals, det kaninte varit länge sen dem blev miljardtals. Jag är nog en grotesk människa. En människa med en passion för att skada någon kallas för sadist och jag är nog den högre graden sadist. Saxar är största njutningen.
Jag minns höjdpunkter; som när jag klippte upp ögonlocken på en kille. Ögonen torkade ut och det enda han skrek var att han inte såg. Med två centimeters avstånd såg han tydligen inte mina nålar men han kände dem definitivt. Eller som när jag flådde en mans underarmar men bevarade blodådrorna för att kunna se musklerna röra sig. Smärta för en kortstund - han dog inte långt efter. Jag undrar om det var av chock eller någon biologisk anledning. Jag vet inte sånt, jag går på känn.
Jag reser mig ur sängen. Golvet är kallt och rullgardinen är fortfarande lika neddargen som den var när jag flyttade hit. Jag plockar åt mig dem fyra dagar gamla kalsongerna jag lagt på stolen. Jag sover alltid naken.
Lek aldrig med tankar. Fundera innan du tänker klart, annars stör den det fullständiga. Markis tänker rätt. Han tänker fullständiga tankar.
Jag går ner i källaren och när jag skjuter upp dörren känner jag doften av gammal sperma från mig och urin från kropparna som legat här. Jag gillar att arbeta på brits. I mitten av det sjukhusliknande rummet står den med ett arbetsbord bredvid. Verktyg. Knivar, saxar, sågar, borrar, pennor. Egentligen kan allt användas som redskap.
Jag tar fram min låda med extra verktyg och rotar i den. Allt finns för att genomföra en hjärntransplantation, utan att lägga till en ny hjärna.
Jag sitter vid köksbordet med en kopp te, hör dova skrik från mannen på undervåningen. Ställer ifrån mig koppen och går mot nedgången. Efter att jag skjutit igen dörren bakom mig säger jag till honom att han bör sluta skrika. Han kommer tappa rösten när han väl skriker av smärtan från mina verktyg.
Jag tar sats och åker med stolen ner mot hans fötter. Jag greppar hans fot och för in skallpelen vid nagelbandet och drar sakta ner, längs med nagelkanten, fram mot tåspetsen. Skriken slår mot väggarna i rummet. Jag slår en blick mot hans ansikte. Hakan är uppdragen, som om han försökte nå taket med den. Halsen spänd så att senorna syns tydligt. Överallt på kroppen lyser blodådrorna kraftigt. Blodet rinner vid tårna men han kommer inte förblöda av det. Det kommer snart klumpas och torka, det är inget djupt jack.
Jag tar sats igen och glider iväg med hjulen på stolen och kommer upptill hans ansikte. Jag har tänkt hela dagen på hur det skulle gå till med att dra ut hjärnan. Jag tar tången jag tänkt använda. Nu kommer det inte räcka med att armar, ben och bröst är fastbundet. Jag plockar fram en extra sele underifrån britsen. Jag trycker den mot hans panna och spänner den snabbt runt kanten. Med huvudet fastsatt plockar jag åt mig tången.
Jag lägger tången mot hans överläpp. För långsamt upp den i näsgången. Han börjar frusta och ropa, rynkar på näsan och försöker blåsa ut tången med bara näsluft. Det blir trögt när jag trycker vidare och jag märker hur jag spräcker ett blodkärl och blodet börja rinna nerför hans kind. Det tar stopp men jag tänker inte lägga ner det här verktyget nu. Jag trycker på. Blodet fortsätter rinna, nu ivrigare. Jag pressar tången upp, längst upp i gången och vrider den lite så att den vassa kanten går i väggen. Med ett saftigt men hårt ljud går den vassa kanten igenom och träffar något annat. Killen avlider. Det upphetsade i mig får mig att greppa tag i mitt underliv. Jag arbetar med både höger och vänster hand. Jag drar med båda. Jag får tag i något inne i huvudet. När jag dra ner tången med en snärt, rycker jag till och stannar upp. Ett tag vet jag inte vad som händer. Allt är suddigt. Efter ett tagåterfår jag medvetandet. Satsen ligger på golvet framför mig och iandra handen håller jag tången. På den sitter en liten del som liknaren hjärnbit.
Comment the photo
Men du är sjuk i huvudet. *friendsskydd*
Jag tar det som en komplimang. :)
Tack! (Ditt friendsskydd funka)
16 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/handelsbanken/319671460/
Visa toppen
Show footer