April
Saturday 30 May 2009 photo 1/1
|
Lova att inte hugg. Lova att inte döda mig.
Jag sitter på en bänk med en Pucko i handen. Smaken är inte som andra chokladdrycker. Det är en Puckosmak.
Jag har druckit upp min dryck nu. Det finns en papperskorg i rummet men den är placerad i andra hörnet än där jag är. Leken går ut på att kasta den tomma burken i papperskorgen och träffa på första försöket. När jag lyfter upp burken känns den otroligt tung. Min arm orkar inte med att hålla den stadigt uppe i luften. Jag testar min kraft genom att pressa burken i min hand. Jag får knappt de mjuka plastväggarna att förändras.
Jag gör ett försök. Svingar armen framåt för att få en fin och jämn rörelse, släppa i luften och få burken att hamna i papperskorgen. Men handen hinner inte med armens rörelse och jag kastar burken rakt ner i marken. Jag blir irriterad och reser mig för att hämta burken.
Åter på plats på bänken gör jag ett nytt försök. För upp handen, siktar, slänger iväg den med min kraftlösa hand. Burken stöter i papperskorgens nedre yttersida. Surt reser jag mig igen och hämtar burken.
Bänken. Upp med handen, siktar, kastar. Burken hamnar åter igen på golvet framför. Med raska steg plockar jag upp burken från golvet.
Med mig själv på bänken kastar jag igen. Med den lilla kraft jag har anstränger jag mig till max. Burken ligger på golvet igen.
Så små saker som gör en så irriterad. Jag trodde inte att man menade det här när man säger att man måste kämpa i livet. En miniatyr av livets svårigheter. Men varför var min hand så otroligt klen? Såklart är det livet som gör det. Jag känner mig inte bara otrygg i andra människors närvaro utan även i livets. Livet hotar mig och försöker förstöra min själs harmoni.
Jag lät burken ligga på golvet.
•
Jag går ner för trappen i hallen med en tekopp i handen. I mitten av trappen stannar jag upp med mina ögon fästa på ett trappsteg. En klargrön strimma av ljus ligger tvärs över steget. Jag tittar kring mig efter det fönster som kan ha lagt ljuset där det ligger. Jag ser inget fönster i närheten, men eftersom strimman visar ett område som döljer en förbannelse, kliver jag över steget.
När jag fortsätter ner i trappen, vidare mot nästa rum träffas jag av något i mitt ena öga. Det svider till och jag skakar ut en mängd te ur koppen. Det gröna ljuset har träffat mig mitt i ansiktet. Där jag står vågar jag inte öppna något av ögonen ty förödelsen kan vara stor om jag ser vad som väntar.
Jag slår upp ena ögat. Det är som en ljustunnel där jag inte ser något annat än det som skjuter ut ljuset. På andra sidan fönstret står en stor best - Djävulen. Han ser på mig med sina trotsiga, fruktade ögon.
- Det är väl inte slut än? Frågar jag honom.
- En del av livet är att gå sönder. Säger han. Att falla i bitar och plockas upp av det ursprung människan har. Du är en elemental varelse och kommer en dag återgå till ditt forna jag. Kopplas med jorden än en gång och sakta färdas ner mot helvetet.
Du riskerar ditt liv för mycket. Slänger runt det, leker med det, som om det var värt något. Du låtsas att ditt liv är värt en förmögenhet, men vem kommer ha nytta av dig när du är död? Det är bara du som kan använda ditt liv när du väl lever. Passivitet är förmögenhet. Sluta lek.
Han försvann.
Det gick upp för mig att burken jag kastat omkring häromdan var mitt eget liv. Vad skulle hänt om jag kastat den i papperskorgen?
•
Satan är en del av livet. Jag undrar varför livet följer mig och söker upp mig. Ingenstans finns det en plats jag kan besöka utan att få tecken på min död eller hotelser från livet.
Följer livet alla lite? Lever alla livet lite eller lever alla ödet som allt?
•
Livet verkar bytt sida. Det göder mig. Det vill att jag ska leva längre. Istället för att livet ska kännas som en mörk skugga som vandrar bakom mig, sänder andra skuggor för att göra tecken till mig, så börjar det vandra bredvid mig.
Jag är på tunnelbanestationen. 2 minuter till Farsta Strand, 8 minuter till Hagsätra, 9 minuter till Skarpnäck. Jag går förbi en automat med diverse sötsaker. Drickor, chips, godis, nötter - nötterna hänger lite utanför. Nummer 21. Jag trycker febrilt in sifferkoden och tittar på nötterna. Jag trycker igen och tittar på displayen. -Varan slut-.
Av någon anledning går jag över till andra sidan. 4 minuter till Liljeholmen, 6 minuter till Norsborg, 8 minuter till Fruängen. Jag går förbi en likadan automat och kikar in. Drickor, chips, godis, nötter - nummer 21. Samma plats som den andra. Det är klart att dem sätts in på samma platser men något annat är likadant. Den hänger utanför. Jag trycker in koden snabbt på sifferplattan och tittar på nötterna. Jag trycker igen och tittar på displayen. -Varan slut-.
Om nu livet hann hit före och skapade detta fenomen om att köpa nötterna, varför gjorde det inte så att nötterna bara trillade ner åt mig. Ska jag behöva betala för mitt liv? Jag ska alltså inte kämpa? Jag ska betala?
Jag tar en titt på nötpåsen. Två ögon visar sig på förpackningen - samma ögon som jag sett i mitt fönster. Satans blick sänder mig ord. Jag säger orden för mig själv.
- Kamratskap, gemenskap, socialitet och givmildhet. Du är bra på att hålla dig ifrån orden. Ett steg närmare passivitet. Döden är befriande.
Jag tänker på orden, och att finnas utan att leva, utan att få tampas med livet låter lättare än det öde man går med nu.
Plötsligt petar någon mig på axeln. Jag vänder mig in i någons ansikte.
- Ursäkta, vad sa du? Säger han.
En till okänd person kommer fram bredvid honom.
- Ursäkta, vad sa du? Säger även denna person.
- Ursäkta, vad sa du? Hör jag en anan röst säga.
En flicka drar mig i jackärmen och tittar på mig.
- Ursäkta, vad sa du? Säger hon.
- Ursäkta, vad sa du?
- Ursäkta, vad sa du?
- Ursäkta, vad sa du?
Jag ropar till med en gäll röst. Alla personer som stått runt mig skingrar sig och försvinner utom synhåll. Ljustunneln uppenbarar sig och jag ser satan i ögonen igen.
- Ett beslut är ett beslut. Säger han.
•
Inatt drömde jag att jag återgick till kastleken. Jag träffade papperskorgen.
Kommer jag vara rädd för att fortsätta vara jagad av livet eller kommer jag bli befriad?
- Olle
Modell: Moa
Jag sitter på en bänk med en Pucko i handen. Smaken är inte som andra chokladdrycker. Det är en Puckosmak.
- En del av livet är att gå sönder. Säger han. Att falla i bitar och plockas upp av det ursprung människan har. Du är en elemental varelse och kommer en dag återgå till ditt forna jag. Kopplas med jorden än en gång och sakta färdas ner mot helvetet.
Du riskerar ditt liv för mycket. Slänger runt det, leker med det, som om det var värt något. Du låtsas att ditt liv är värt en förmögenhet, men vem kommer ha nytta av dig när du är död? Det är bara du som kan använda ditt liv när du väl lever. Passivitet är förmögenhet. Sluta lek.
Comment the photo
Vi måste jamma i sommar när din brorsa är hemma! Då kan jag dessutom utkräva de pengar du är skyldig mig! =D
Ja som fan! Såklart du ska ha pengar! Jag har minsann kvar det uppskrivet på mobilen!
Sänk brightness på skärm! :O
Jag håller på med tre låtar samtidigt så det går väldigt långsamt.. men det kommer fler! :)
Jag går på Ben & Jerry's Half Baked eller Chocolate Fudge Brownie! :D
20 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/handelsbanken/373351926/
Visa toppen
Show footer