November
Wednesday 19 August 2009 photo 1/3
|
<span style="font-family: tahoma,arial,helvetica,sans-serif;">
Det var julen 2006. Jag var 12 år. Jag hade haft korsetten sen November samma år. Mamma och jag satt i väntrummet på Ortopedtekniska i Gävle
då en tjej två år äldre än mig kom in med sin pappa. Dom satta sig brevid oss. Jag såg på henne att hon också bar en korsett under jackan och dom där mjukisbyxorna. Hon höll i en röntgenbild på sin rygg. Pappan och hon kollade på den och viskade om att det såg bättre ut... Hon blev inkallad till ett rum. När hon kom ut log hon och sa till ortopedteknikern "det här är den bästa julklappen" och bankade på magen som var av hård plast.
Just i det där ögonblicket bestämde jag mig för att det där skulle vara jag en dag. Jag skulle få vara den där lyckliga tjejen som till sist blev av med helvetes saken!
Så henne har jag lagt på minnet. Jag skulle inte ge upp. Jag ville också gå ut därifrån och känna samma sak!
2 år, 9 månader och 11 dagar har korsetten varit en del av mitt liv nu. Jag har lyckats sova med den VARENDA NATT och försökt haft den på så mycket som möjligt!
Och i natt sover jag den sista natten med den.
Sen är det över.
Jag har klarat det!
Jag fattar inte att det är sant. Det har känts så långt bort. Och nu är det bara upploppet kvar. Några timmar.
Jag såg bara tre års mörker framför mig. Samtidigt som jag hela tiden har tagit en dag i taget och sett det från den ljusa sidan ändå och försökt förträngt.
För nu kan jag nog inte säga annat än att det har gått bra. För det har det ändå. Jag menar, jag är här nu, jag fixade det. Jag gav inte upp. Mycket tack vare min familj! Och min ortopedtekniker Jonas som har varit helt otrolig, utan att han ens vet om det kanske. Men utan honom hade nog sjukhusvistelserna blivit ännu mer plågsamma. Tack!
Nu väntar dagar utan mitt skal.
<span style="font-family: tahoma,arial,helvetica,sans-serif;">Frågor? Tveka inte att ställa dom.
/ Hanna Ingesson 19 augusti 2009
Det var julen 2006. Jag var 12 år. Jag hade haft korsetten sen November samma år. Mamma och jag satt i väntrummet på Ortopedtekniska i Gävle
då en tjej två år äldre än mig kom in med sin pappa. Dom satta sig brevid oss. Jag såg på henne att hon också bar en korsett under jackan och dom där mjukisbyxorna. Hon höll i en röntgenbild på sin rygg. Pappan och hon kollade på den och viskade om att det såg bättre ut... Hon blev inkallad till ett rum. När hon kom ut log hon och sa till ortopedteknikern "det här är den bästa julklappen" och bankade på magen som var av hård plast.
Just i det där ögonblicket bestämde jag mig för att det där skulle vara jag en dag. Jag skulle få vara den där lyckliga tjejen som till sist blev av med helvetes saken!
Så henne har jag lagt på minnet. Jag skulle inte ge upp. Jag ville också gå ut därifrån och känna samma sak!
2 år, 9 månader och 11 dagar har korsetten varit en del av mitt liv nu. Jag har lyckats sova med den VARENDA NATT och försökt haft den på så mycket som möjligt!
Och i natt sover jag den sista natten med den.
Sen är det över.
Jag har klarat det!
Jag fattar inte att det är sant. Det har känts så långt bort. Och nu är det bara upploppet kvar. Några timmar.
Jag såg bara tre års mörker framför mig. Samtidigt som jag hela tiden har tagit en dag i taget och sett det från den ljusa sidan ändå och försökt förträngt.
För nu kan jag nog inte säga annat än att det har gått bra. För det har det ändå. Jag menar, jag är här nu, jag fixade det. Jag gav inte upp. Mycket tack vare min familj! Och min ortopedtekniker Jonas som har varit helt otrolig, utan att han ens vet om det kanske. Men utan honom hade nog sjukhusvistelserna blivit ännu mer plågsamma. Tack!
Nu väntar dagar utan mitt skal.
<span style="font-family: tahoma,arial,helvetica,sans-serif;">Frågor? Tveka inte att ställa dom.
/ Hanna Ingesson 19 augusti 2009
Comment the photo
11 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/hannamariia/402482000/
Visa toppen
Show footer