October
Friday 24 April 2009 photo 5/5
|
(Min fanfic som jag skrev på idag^^')
Livet är inte de dagar som gått, utan de dagar som vi minns...
Jag önskar att jag kunde tro, tro på det övernaturliga, tro på sådant som inte kan bevisas med vetenskap. Smärtan kanske skulle försvinna tillsammans med alla minnen. Det är svårt att vara stark, svårt att axla rollen som "vuxen". Egentligen är jag inte redo, det har jag nog aldrig varit, men någonstans på vägen har det bara blivit så. Ett misstag som ledde till flera kringelkrokar med farliga fiender och konstiga situationer. Helvetets hetta har jag fått smaka samtidigt som färden har gett mig mer styrka och många ärr som gått in på djupet, psykiska såväl som fysiska. Döden har ständigt lurat mig, försökt fälla mig till marken medan ödet hånskrattat bakom ryggen. Ödet...Kan man tro på något så ovetenskapligt? Konstigare saker har man väl hört om. Vad är väl mer dåraktigt än människors egoism och girighet? Om det finns en gud, vilken som helst, varför finns det isåfall så mycket orättvisor? Varför drabbas de oskyldiga för de mest grymma saker?
Minnen, grymma minnen som inte går att suddas ut. Nina...Hughes och så många andra hade fallit offer för dödens omfamning. Vakar de över oss levande? Kan de se oss, se mig? Eller ligger de helt enkelt i våra minnen, i...mina minnen? "Mamma..." Är det enda ord som rymmer ut från min mun medan solen värmer min rygg. Jag faller ner på knä utan att riktigt vara medveten om det. Det enda som jag ser framför mig är gravstenen som stirrar på mig som ett hånande finger, anklagande. "Förlåt...allihop...Nina...Hughes...mamma..." Halsen känns alldeles tjock som om någon hade blockerat den med en boll eller liknande. Man känner sig alltid så maktlös när det är något man inte kan ändra på. Döden är en av de saker som jag fortfarande har svårt att hantera, det går inte riktigt att smälta hur mycket man än vill det.
"Förlåt mig..." Nävarna knutna och blicken ner mot gräset så att den blonda luggen hänger fritt. Kan de höra mig? Kan de förlåta alla fel jag har gjort? Jag vill tro...men det är svårt. I hela mitt liv har det varit vetenskapen som har haft störst betydelse, alkemi och då finns det inte rum för gudar eller andar. Hur ska jag kunna säga förlåt ifall andar inte existerar? Hur kan jag försonas med mina minnen? "Bror! Jag har letat överallt efter dig..."
Min blick flyttas inte överhuvudtaget. Jag kan känna din blick i ryggen trots att du inte har några riktiga ögon. Kan jag försonas med mig själv? Speciellt efter det jag har gjort mot dig? Mitt största misstag någonsin...
"Al..."
"Huh?"
"..."
"Bror..?"
"Jag ska få tillbaka din kropp..."
Jag kunde inte säga det trots att det är ett så enkelt ord. Ordet som jag hade sagt ett par gånger tidigare. Det är svårare att tala ut med levande ting än med minnen, fast egentligen borde det vara tvärtom. Minnen är svåra att bli av med, de var alltid med en om man inte fick minnesförlust.
"Dummer...bry dig inte om det. Jag klarar mig, det är mitt fel att det blev som det blev. Jag kunde faktiskt säga nej."
"Idiot...ta inte skulden för något som du inte har gjort."
"Men bror...vi gjorde det till..."
"Jaa, det har varit en fin dag. Ska vi gå?"
"Broor..."
Allt jag gjorde var att le då jag väl stod upp igen, sedan vände jag mig mot dig, rustningen som skapade en stor skugga i gräset. En skugga som jag dränktes i, tillsammans med gravstenen som inte längre var lika hånande. Snarare förlåtande. Åtminstone vår mamma hade sagt sitt förlåt och det kändes som om allt det tunga smälte bort, eller kröp in i skuggan som du skapade. Min blick är stadigt fäst på rusningen som bara står där. En odödlig kropp som inte kan känna värme, köld, törst eller ens hunger.
"Jag är säker på att tant Pinako har lagat till något extra till oss." Säger jag nonchalant och kopplar på ett obekymrat leende medan jag går förbi dig. Någon dag ska jag berätta precis hur jag känner och då kommer min tyngd vara mindre.
Den tunga väskan av vuxenskap som med åren blivit tyngre...
Livet är inte de dagar som gått, utan de dagar som vi minns...
Minnen, grymma minnen som inte går att suddas ut. Nina...Hughes och så många andra hade fallit offer för dödens omfamning. Vakar de över oss levande? Kan de se oss, se mig? Eller ligger de helt enkelt i våra minnen, i...mina minnen? "Mamma..." Är det enda ord som rymmer ut från min mun medan solen värmer min rygg. Jag faller ner på knä utan att riktigt vara medveten om det. Det enda som jag ser framför mig är gravstenen som stirrar på mig som ett hånande finger, anklagande. "Förlåt...allihop...Nina...Hughes...mamma..." Halsen känns alldeles tjock som om någon hade blockerat den med en boll eller liknande. Man känner sig alltid så maktlös när det är något man inte kan ändra på. Döden är en av de saker som jag fortfarande har svårt att hantera, det går inte riktigt att smälta hur mycket man än vill det.
Min blick flyttas inte överhuvudtaget. Jag kan känna din blick i ryggen trots att du inte har några riktiga ögon. Kan jag försonas med mig själv? Speciellt efter det jag har gjort mot dig? Mitt största misstag någonsin...
"Al..."
"Broor..."
Den tunga väskan av vuxenskap som med åren blivit tyngre...
Comment the photo
Ed har en nära sig som är vuxen som inte heller kan smälta döden, ändå var den personen med i Ishbal, och har allt det i bakgrunden till sin stora dröm o.o
20 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/hattmakerskan/359600592/
Visa toppen
Show footer