October
Wednesday 13 May 2009 photo 1/2
|
Man kan säga att det här är del två på en text jag skrev tidigare då Ed försöker försonas med sin mamma på kyrkogården. Sara ville ha en fortsättning så här är en, det känns som om det behövs flera delar men jag har inget riktigt slut^^'...Aja, enjoy!
_______________________________________________________________
Om natten kommer tankarna och invaderar när jag inte är upptagen med något annat
Tänk om saker och ting hade varit annorlunda
Ifall vi inte hade försökt att väcka henne till liv
Ibland kommer tårar, tårar som ingen får se
Inte ens du
Du har sett tillräckligt och jag ska vara stark
Det är min uppgift att bära den här bördan inte du
Det räcker för tillfället
Jag är envis, stundtals egoistisk och kanske inte den bästa förebild
Men jag vill inte sätta mer tyngd på dina axlar
För jag vet hur tungt det är
Jag vacklar
Jag ser saker
Jag hör saker
Jag drunknar i minnen
Jag kan inte se bortom porten
Jag kan inte ta tag i din hand
Din ande spökar i mitt huvud
Hon finns vid min sida
Ler ömt mot mig
Viskar mitt namn
Edward
Edward...
"Aaal!" Redan innan jag kände det hårda golvet kom mitt skrik.Fylld av skräck blandat med den chock jag även kände i sömnen. Jag kunde höra hjärtslagen i mitt huvud som bara växte i styrka medan svetten klibbade sönder min hud. Bilderna...Alla minnen kom tillbaka lika tydligt som för flera år sedan. En varelse som en gång varit av kött och blod förvandlades till en klump av inälvor. Mitt sökande igenom den enorma port som höll på att röva bort dig. Mitt största misstag...Trots att jag hade försonats med henne ville inte minnena försvinna. Om nätterna kunde jag se henne stå vid min säng med ett försiktigt leende och en sådan ömhet att mitt hjärta ville brista. Varför förföljde hon mig hela tiden? Ville hon säga mig något? Det fanns ingen logik...
"Bror! Bror hur gick det?! Vad hände?" Hördes en orolig röst. Först var det svårt att koppla vems röst som hördes eftersom hon såg på mig med sorgsna ögon. Hon hade samma ögon som brukade se ut genom fönstret och ut till en fjärran värld. En värld som bara fanns i hennes huvud. Där fanns vår far, Hohenheim som aldrig kom tillbaka. Jag kände hur du ruskade om mig och först då förstod jag vem som ropade. "Al...jag...jag är okej." Utbrast jag med en lätt skakig stämma, vilket fick dig att sluta. Trots att jag inte kunde se dina ögon kände jag att du såg på mig, det gick att känna ditt tvivel. "Du skrek...efter mamma...och du skrek mitt namn. Varför berättar du aldrig hur du mår!?"
Den anklagande rösten sköt ett hål av skuldkänslor mot mig, rakt i hjärtat där all rädsla och tyngd låg gömd. "Jag mår bra! Det var bara en mardröm..."
"Men bror!"
"God natt..." Min lätt irriterade röst var mest en mask för att dölja det jag egentligen kände. Vad var det Roy brukade säga? Just det...Jag var ett barn, ett oansvarigt barn. Om så var fallet så ville jag ändra på det, det var väl därför vi var på jakt efter de vises sten.
"Bror...du besökte mammas grav...har det något med det att göra?" Min blick gick mot ditt så kallade huvud, grandskade metallen med en lätt dyster blick. Det var så länge sedan jag såg ditt riktiga ansikte och det gjorde ont bara att tänka på det. Om jag hade kunnat skulle jag gärna byta plats, för det kändes som om du hatade mig. Hatade mig på grund av den metallkropp som du fick. Känslan gnagde långt där inne men jag vägrade släppa lös den. Eftersom allt ändå var mitt fel förtjänade jag inget medlidande.
"Det låter väl fånigt...men jag ville bara säga hej till henne. Dumt va? Jag som ateist hälsar på en grav för att säga hej, säga hej till en döing. Ett monster..."
"Idiot! Säg inte så!"
"Säg inte så till din äldre bror!"
"Det gör jag så ofta jag vill, idiot, idiot, idiot! Hon är vår mamma, inget monster!"
"Hon blev en blodpöl, är det ett riktigt liv?"
"Men jag då! Är jag ett riktigt liv?"
Din gälla röst fick mig att stelna till av fasa, de orden. Det påminde mig så starkt om händelser som jag helst ville glömma. Den dag jag ställdes mellan två val. Att offra dödsdömda fångar eller min egen bror.
"Al..."
"Nej! Jag vill inte höra några undanflykter, är jag ett riktigt liv?"
"Det är klart du är! Du är min lillebror, det kommer du alltid vara!"
"Idiot...Det finns inga bevis för det!"
"Bevis?!" Jag stirrade på dig med en chockad blick, det gick bara inte att förstå. Varför tvivlade du på en sådan sak? Precis när jag skulle till att resa mig upp skyndade du ut från rummet, bort från huset och ut i natten. Dina tunga metalliska steg fick mig att känna en rysning längs ryggraden. Motvilliga tårar som strilade ner där jag satt på golvet och lät månen stirra på mig. Hatet...jag förtjänade det men ändå gjorde det så ont.
"Förlåt..."
"Edward..."
_______________________________________________________________
Om natten kommer tankarna och invaderar när jag inte är upptagen med något annat
Tänk om saker och ting hade varit annorlunda
Ifall vi inte hade försökt att väcka henne till liv
Ibland kommer tårar, tårar som ingen får se
Inte ens du
Det är min uppgift att bära den här bördan inte du
Jag är envis, stundtals egoistisk och kanske inte den bästa förebild
Men jag vill inte sätta mer tyngd på dina axlar
För jag vet hur tungt det är
Jag ser saker
Jag hör saker
Jag kan inte se bortom porten
Jag kan inte ta tag i din hand
Din ande spökar i mitt huvud
Viskar mitt namn
Edward
Edward...
"Bror! Bror hur gick det?! Vad hände?" Hördes en orolig röst. Först var det svårt att koppla vems röst som hördes eftersom hon såg på mig med sorgsna ögon. Hon hade samma ögon som brukade se ut genom fönstret och ut till en fjärran värld. En värld som bara fanns i hennes huvud. Där fanns vår far, Hohenheim som aldrig kom tillbaka. Jag kände hur du ruskade om mig och först då förstod jag vem som ropade. "Al...jag...jag är okej." Utbrast jag med en lätt skakig stämma, vilket fick dig att sluta. Trots att jag inte kunde se dina ögon kände jag att du såg på mig, det gick att känna ditt tvivel. "Du skrek...efter mamma...och du skrek mitt namn. Varför berättar du aldrig hur du mår!?"
Den anklagande rösten sköt ett hål av skuldkänslor mot mig, rakt i hjärtat där all rädsla och tyngd låg gömd. "Jag mår bra! Det var bara en mardröm..."
"Men bror!"
"God natt..." Min lätt irriterade röst var mest en mask för att dölja det jag egentligen kände. Vad var det Roy brukade säga? Just det...Jag var ett barn, ett oansvarigt barn. Om så var fallet så ville jag ändra på det, det var väl därför vi var på jakt efter de vises sten.
"Bror...du besökte mammas grav...har det något med det att göra?" Min blick gick mot ditt så kallade huvud, grandskade metallen med en lätt dyster blick. Det var så länge sedan jag såg ditt riktiga ansikte och det gjorde ont bara att tänka på det. Om jag hade kunnat skulle jag gärna byta plats, för det kändes som om du hatade mig. Hatade mig på grund av den metallkropp som du fick. Känslan gnagde långt där inne men jag vägrade släppa lös den. Eftersom allt ändå var mitt fel förtjänade jag inget medlidande.
"Det låter väl fånigt...men jag ville bara säga hej till henne. Dumt va? Jag som ateist hälsar på en grav för att säga hej, säga hej till en döing. Ett monster..."
"Idiot! Säg inte så!"
"Säg inte så till din äldre bror!"
"Det gör jag så ofta jag vill, idiot, idiot, idiot! Hon är vår mamma, inget monster!"
"Hon blev en blodpöl, är det ett riktigt liv?"
"Men jag då! Är jag ett riktigt liv?"
Din gälla röst fick mig att stelna till av fasa, de orden. Det påminde mig så starkt om händelser som jag helst ville glömma. Den dag jag ställdes mellan två val. Att offra dödsdömda fångar eller min egen bror.
"Al..."
"Nej! Jag vill inte höra några undanflykter, är jag ett riktigt liv?"
"Det är klart du är! Du är min lillebror, det kommer du alltid vara!"
"Idiot...Det finns inga bevis för det!"
"Bevis?!" Jag stirrade på dig med en chockad blick, det gick bara inte att förstå. Varför tvivlade du på en sådan sak? Precis när jag skulle till att resa mig upp skyndade du ut från rummet, bort från huset och ut i natten. Dina tunga metalliska steg fick mig att känna en rysning längs ryggraden. Motvilliga tårar som strilade ner där jag satt på golvet och lät månen stirra på mig. Hatet...jag förtjänade det men ändå gjorde det så ont.
"Förlåt..."
Comment the photo
<br />
jag ä bättre på angst än glada saker...O_o...har ja upptäckt
<br />
men tacktack:D
7 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/hattmakerskan/366917068/
Visa toppen
Show footer