June
Tuesday 1 September 2009 photo 3/5
|
NM spoiler- Lång men viktig del i NM
"Hur illa var det, Charlie? frågade Alice mjukt, och först trodde jag att de pratade om Clearwaters. Charlie suckade. "Riktigt illa." "Berätta om det. Jag vill veta precis vad som hände när vi gett oss av." Det uppstod en paus medan en skåplucka stängdes och en spisplatta vreds av. Jag väntade nervöst. "Jag har aldrig känt mig så hjälplös," började Charlie långsamt. "Jag visste inte vad jag skulle ta mig til. Första veckan- jag trodde jag skulle bli tvungen att lägga in henne på sjukhus. Hon varken åt eller drack, rörde sig inte. Doktor Gerandy slängde ord som `katatonisk` omkring sig, men jag lät honom inte träffa henne. Jag ville inte slkrämma henne." "Men hon hämtade sig?" "Jag bad Renée komma hit och hämta henne, ta henne med sig till Florida. Jag ville inte va den som... om hon behövde läggas in eller så. JAg hoppades att det skulle hjälpa om hon fick vara med sin mamma. Men när vi började packa hennes kläder så vaknade hon till ordentlig. Jag har aldrig sett Bella så arg. Hon har aldrig varit den som har bråkat, men hon blev fullständigt galen. Hon kastade kläder omkring sig och skrek att vi inte kunde tvinga henne härifrån- och sedan började hon äntligen gråta. Jag trodde att det här skulle bli vändpunkten. Jag protesterade inte när hn sa att hn ville stanna här, och först verkade hon bli bättre..." Charlie avbröt sig. Det var svårt att höra allt det här, att få veta hur mycket smärta jag vållat honom. "Men?" insisterade Alice. "Hon gick tillbacka till skolan och började jobba igen, hon åtoch sov och gjorde läxorna. Hon svarade på tilltal. Men hon var... tom. Hennes blick var död. Det var många småsaker- hon slutade lyssna på musik, till exempel, och jag hittade en massa trasga skivor i soporna. Hon slutade läsa, hon var aldrg i vardagsrummet när tven stod på... Inteför att hon brukade titta så mycket tidigare, men ändå. TIll slut förstod jag att hon undvek allt som påminnde henne om... honom.
"Hur illa var det, Charlie? frågade Alice mjukt, och först trodde jag att de pratade om Clearwaters. Charlie suckade. "Riktigt illa." "Berätta om det. Jag vill veta precis vad som hände när vi gett oss av." Det uppstod en paus medan en skåplucka stängdes och en spisplatta vreds av. Jag väntade nervöst. "Jag har aldrig känt mig så hjälplös," började Charlie långsamt. "Jag visste inte vad jag skulle ta mig til. Första veckan- jag trodde jag skulle bli tvungen att lägga in henne på sjukhus. Hon varken åt eller drack, rörde sig inte. Doktor Gerandy slängde ord som `katatonisk` omkring sig, men jag lät honom inte träffa henne. Jag ville inte slkrämma henne." "Men hon hämtade sig?" "Jag bad Renée komma hit och hämta henne, ta henne med sig till Florida. Jag ville inte va den som... om hon behövde läggas in eller så. JAg hoppades att det skulle hjälpa om hon fick vara med sin mamma. Men när vi började packa hennes kläder så vaknade hon till ordentlig. Jag har aldrig sett Bella så arg. Hon har aldrig varit den som har bråkat, men hon blev fullständigt galen. Hon kastade kläder omkring sig och skrek att vi inte kunde tvinga henne härifrån- och sedan började hon äntligen gråta. Jag trodde att det här skulle bli vändpunkten. Jag protesterade inte när hn sa att hn ville stanna här, och först verkade hon bli bättre..." Charlie avbröt sig. Det var svårt att höra allt det här, att få veta hur mycket smärta jag vållat honom. "Men?" insisterade Alice. "Hon gick tillbacka till skolan och började jobba igen, hon åtoch sov och gjorde läxorna. Hon svarade på tilltal. Men hon var... tom. Hennes blick var död. Det var många småsaker- hon slutade lyssna på musik, till exempel, och jag hittade en massa trasga skivor i soporna. Hon slutade läsa, hon var aldrg i vardagsrummet när tven stod på... Inteför att hon brukade titta så mycket tidigare, men ändå. TIll slut förstod jag att hon undvek allt som påminnde henne om... honom.
Visa toppen
Show footer