January
Saturday 10 November 2007 photo 10/15
|
(Jag räknar inte med att någon ska orka läsa, jag kanske skriver en ny till och med. Men det var det här jag kunde skriva nu, sen får vi se. Men jag älskar i alla fall att skriva, det är så roligt :) 27 betydelsefulla meningar Andedräkten immade igen bilens glasruta, det enda som hördes var hans hjärtslag som bankade hårt innuti den tunna bröstkorgen. Trots att han ännu inte var död så fanns det hos honom inte längre mycket liv. Om man nu faktiskt hade tittat in i den lilla rostiga volvon som stod parkerad tvärs över järnvägspåret klockan 02:30 denna frostiga vintermorgon i sena november så hade man omöjligt kunnat se någonting annat än en hög med trasor. Hur kan en människa vara så olycklig? Mannen innuti bilen började vagga fram och tillbaka för att sedan låta två stora tårar sakta leta sig ner för de smutsiga kinderna. Han satte sig upp med ett plötsligt ryck och med en sammanbiten min så raffsade han ner några sista ord på en knöglig papperslapp, kysste den och la den i bröstfickan på skjortan som verkade vara av dyrt märke, tog fram en pistol och utan förvarning och utan att röra en min så satte han den mot tinningen och tryckte av. Några meter ifrån bilen så blir några fåglar rädda för ljudet och flyger högt, högt upp mot himlen, utan att förstå hur kravlösa och fria dom är. Dom kan bara andvända vingarna och flyga härifrån när dom blir rädda, människor kan inte flyga. Så dom måste därför hitta andra sätt att rymma på. Det skulle dröja ett tag innan personalen i tåget upptäcker att det står en bil parkerad på rälsen, det skulle dröja ännu ett litet tag innan polisen kommer till platsen och hittar en blodig man i framsätet med ett fridfullt leende på läpparna. Polisen som hade hittat brevet tog det utan att de andra poliserna kunde se det och lägger samma morgon brevet i brevlådan, han läser det inte ens själv. Han tänkte att det säkert kunde vara viktigt att den här Någon fick sitt brev. Tre dagar senare så nådde brevet fram till en stad i Tyskland där en liten pojke just blivit befallen av sin mamma och låtsaspappa att hämta posten. Pojken som fått brevet, som läst det och som låtit tårar lösa upp bläcket och alla dom slarviga bokstäverna, känner hur någon tar en tung sten ifrån hans hjärta och lyftar honom ovanför ytan, han känner hur han kan andas igen. Alla lögner om han pappa, allt han hört, nu visste han vad sanningen var. Nu kunde han gå vidare, och hans pappa hade älskat honom väldigt högt. Han skulle aldrig visa det här brevet för någon, men ibland när han känner sig vilsen så ska han ta fram det och läsa det, en gång till. Min berättelse: Jag var ingen ond man, inte från början. Jag var en man med en dröm och jag hade en andledning att finnas, jag behövdes och jag älskade. Nu är jag tom som ett skal och kommer aldrig komma ur detta levande. Det är nödvändigt att dö, den enda riktiga filosofiska frågan är igentligen om man bör ta självmord eller inte. Jag har tjänat mitt syfte här på jorden och där får det ta slut. Jag trodde att det jag arbetade med kunde förändra saker, att när den där kvinnan med svart klänning och viktigt utséende talade om för mig att det här landet behövde mig för att förbättras och rensas ur så trodde jag inte att det handlade om att sätta judar på koncentrationsläger, jag visste inte ens vart det var dom skickades, i början så förstod jag inte men senare mot slutet så visste jag nog, jag ville bara inte tänka på det. Jag fokuserade hela min kraft på att låtsas att kvinnan med det den svarta klänningen talade sanning, jag fick alltid idiotiska små andledningar till varför jag skulle välta upp och ner på deras hus och hämta dom ifrån sina gömställen. Att dom gick imot regeringen fick jag höra ofta, att dom hade mördat, tjuvar hela bunten. Jag kan inte förstå att jag trodde på det, kvinnan hade sagt att jag inte skulle bli fast vid det här jobbet länge utan om jag skötte mig så skulle jag få bli polischef, min dröm sen jag var en liten pojke och lekte tjuv och polis med mina äldre bröder, dom hade alltid sagt att jag inte skulle kunna bli något. Att jag var liten och svag, när jag började skolan så fick jag höra samma sak. Men nu hade jag chansen, nu kunde jag visa dom. Dagen jag fick mitt jobb så bestämde jag mig för att jag skulle tjäna för landets bästa, men så blev det alltså inte. Nu finns det ingenting kvar, jag blev av med jobbet när jag sa att alla människor var lika mycket världa, dom skrattade rått åt mig, talade om för mig att det kanske jag skulle ha tänkt på innan jag började skicka follk till läger som skulle bli deras död. Jag kunde inte få tillbaka mitt gamla jobb heller, alla visste vad jag hade gjort och alla var rädda. Dom kunde inte låta mig arbeta där, det var inte meningen att det skulle bli såhär. Eftersom att jag inte kunde tjäna pengar så blev jag av med min bostad och min fru packade sin väska och flög iväg med en tysk officer som hade (som hon sade) klarat trycket. Hon behövde någon som kunde försörja det kommande barnet, jag förstår henne. Han kan säkert ge henne allt som jag aldrig kommer kunna, förutom en sak. Min gränslösa kärlek, det gör så ont att aldrig få träffa mitt eget barn. Det värsta utav allt är, förutom allt jobbigt som hänt, det är skuldkänslorna som jagar mig, jag kan inte sova och inte tänka klart. Jag skriver inte det här för att få dig att tro att jag är oskyldig utan för att jag vill att någon ska veta hur det verkligen gick till. Särskillt nu när min chef på det andra jobbet, Kvinnan, har talat om för alla att jag fick sparken för att jag var en hemsk tyrann som misskötte sig och njöt av andras smärta. Men jag är inte sån, det är inte jag. Farväl, låt oss mötas igen någon gång.
Annons
Comment the photo
Anonymous
Sat 10 Nov 2007 16:29
Jättefint! Vad duktig du är! :)
Anonymous
Sat 10 Nov 2007 15:51
bra juh! :} fortsätt skriva, gärna längre :D hade varit kul!
Helloraincloud
Sat 10 Nov 2007 15:52
Jag skulle gärna skriva igen, men vi skulle skriva novell (det är ett svenska arbete) och då ska den inte vara så lång, lklart at den kan vara lite längre än såhär, så vi får se :) Tack föressten ^^
Anonymous
Sat 10 Nov 2007 15:47
Oj, jag såg nyss att du skrev det däruppe :$
Anonymous
Sat 10 Nov 2007 15:47
Gud vad bra, berörde enda in i hjäreroten! (dock lite slarvfel med stavningen)
9 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/helloraincloud/119014997/
Visa toppen
Show footer