Har du nånsin sett? Han som rökte. Han i skinjacka och söndernötta jeans. Han utanför glasfönstret med vilt hår brevid sin HD. Han som bär solglasögon fast det är mulet, bara för han inte vill visa sina ögon? Han som inte prata, och yttrar han något ord så är det raspigt och skärt, som om någon hade styckat det påvägen ut ur hans mun. Han som just hade gått in, beställt sin mat med en cola och en kopp kaffe, ätit och nu står utanför. Redo att förtsätta längst vägen. Man ser att han inte har en slutgiltig hållplats, att han inte har ett hem på andra sidan asfalten. Motorcykeln är skitig, han är inte mkt bättre. Han fimpar stumpen, sätter sig på sin HD. Det är nog det enda han äger. Troligen, tänker alltid jag. Han har ingen hjälm, vad hade det gjort om han åkt av vägen och spräckt skallen? Inte honom något, det kan man se i de lilla utav hans ögon som syns genom det svarta glaset. Han startar motorn, och med ett nästan osynligt suckande backar han ut, tar upp fötterna som bär hans slutanvända skor med ihåliga sulor, och sipprar iväg. Han finns där varje gång, och på varje road side fik, varje lastbilschaffis resturant. Åk på semester, och se dig om, du ser han. Han är inte där för någon annan har satt han där, för att någon sa "Hej, men du? kan du inte komma över ett tag?". Han är där för att han inte platsar någon annan stanns, han är där för han är som mig. Han fann aldrig sin plats och letar nu längst vägen efter ett hem han aldrig haft. Jag är hans efterträdare, och lika som han kommer jag också dölja mina ögon från andras blickar. Blickar som vet, men inte vet..

Hum, jag gillar tanken du just satte i min hjärna...