Jag tycker egentligen inte om att göra Kito i gråskala. Men fin är han.

Ojdå, så du hamnade här bak xD Ja de är fina små monster :)

Är de verkligen sådana monster som de sägs vara? :D

Haha! Alltså ... De kan verkligen driva en till vansinne :P Nu är min Kito rädd för väldigt mycket så Kito kan kännas väldigt jobbig ibland, men basenjis rent allmänt.. Ja de är bråkstakar lite så :P Nu har jag precis lagat mat och har satt ner tallriken på bordet medan jag skriver. Och då blir han extremt uppmärksamhetskrävande :P Han biter i filtar och täcken, krafsar, viftar på svansen när jag kollar på honom osv.. xD Ska gå och ge honom ett ben nu, haha

Man luras lätt av det sockersöta utseendet, hjärtat smälter när man ser dem men jag har hört att de kan vara riktiga skitungar. Mycket aktiviteter som gäller eller hur håller man dem i shack?

Ja, mycket stök och skoj och sånt :) promenader, träning osv. Men det behöver jag! Men alltså.. Ibland när man gått en 2 timmars runda och man är helt slut i soffan så vilar han i ungefär en timme sen kan han få för sig att röja runt och hålla på för att han blir uttråkad. Man bara sitter och stirrar liksom och agerar först när han börjar slita i något han inte får, vilket är väldigt poppis :P

Uh, jag tror jag hade orkar med det där i en halv dag ungefär ^^ Jag är lat och som som tur är är Zeke det också, så en långpromenad på runt en timme sen är han nöjd för resten av dagen. Det blir bonus om man kastar en pinne eller liknande ;) Det är tur om man lyckas pricka rätt på aktivitetsnivån, man vet mina med både över- och understimulerade husdjur :/

Ja ibland är man bara HELT slut, men speciellt om man går en promenad och han är rädd för allt. Jag jobbar ju extremt mycket med honom för att han ska bli säkrare och mindre rätt och det är sånt som numera händer på automatik. Han utvecklas men det tar ååår. Det tar ååååår. Hade man inte haft dessa problemen så hade man nog sett mer fram emot aktiviteterna. Vi har nyligen flyttat till ett stökigare område och de första månaderna dök Kito under sängen så fort han förstod att vi skulle ut -.- Men det är bättre nu, DOCK måste jag nästan varje dag gå och hämta honom då han skeptiskt har placerat sig på sin sovkudde.
Hade han inte haft de här problemen VET jag att han hade velat göra mer på promenaderna. Han tycker om godis och han tycker det är KUL att träna. Viftar på svansen och allt. Så när detta väl händer utomhus så är lyckan stor inom mig.. Men oftast går det inte alls och det beror inte på hans självständiga egenskaper (precis som vinthundarna är kända för att ha) utan just pga att han nästan går och förbereder sig på att något ska hända. Trist men.. :/
Vad menar du med "man vet mina med både över- och understimulerade husdjur" Förstod inte riktigt xD

Det skulle vara att man känner folk med både understimulerade och understimulerade djur - det blev lite felstavat/utelämnande av ord :P
Folk har svårt för att skaffa sig djur som passar deras egen livsstil - en del skaffar varghund och förväntar sig att de ska orka gå tre timmar oavbrutet i skogen - utan vila, medan det finns datanördar skaffar sig Jack Russels och förväntar sig att de ska vara nöjda med att ligga i knäet hela dagen. Värst tycker jag nog om att folk skaffar sig chiahuahuaor och låter de vara accessoarer istället för hundar, men sånt folk ska inte ha hund överhuvudtaget..
Brukar basenjis vara osäkra eller är det ren oflyt som ligger bakom? Just rädslor är så svåra att jobba med, hur ska man kunna förklara att det inte finns spöken överallt? När Zeke var i spökåldern och vägrade något var det svårt, för den gossen går inte att rubba om han inte vill göra något :S

Haha, nu blev det nog fel igen xD Du skrev understimulerade två gånger. Men jag förstår vad du menar :)
Ja.. Varför jag hamnade med basenji var för att jag bara var barnet (15 år) och trodde att alla hundar var likadana innanför pannbenet. Och varför jag hamnade med en RÄDD basenji var för att hans uppfödare är en dålig uppfödare. Han fick ingen social- eller miljöträning. Och han är en URHUND. Förstår du hur ödeläggande det är? En ras vars första intryck sätter hårt som in i bänken i ryggraden..
Nu tycker jag ju basenjis är charmiga hundar och de har lärt mig att uppskatta en viss typ av hund som jag säkert annars inte hade "hittat". Bland annat vinthundar då som basenjin är lik på väldigt många plan. Visst kan jag ångra att jag skaffade basenji men samtidigt inte.. Det har lärt mig så mycket även om vardagen kan bli sur då och då.
Nja, alltså basenjis är modiga och jävligt nyfikna hundar om de får bästa möjliga start i livet. Kito är nyfiken men instinkterna att fly tar liksom över. Idag var det jättetråkigt att gå..... När det blåser ute blir han extra nervös. Kanske för att allt låter mer och konstigare, jag vet inte.
Ja, det är jättesvårt att jobba med :/ Men jag känner att jag gör på bästa möjliga vis och dessa 4 åren HAR varit med stora framgångar. Men som du märker är det inte tillräckligt ännu för att man ska känna att det är bra. Men jag tror det kommer. Han blir nog inte helt fri från rädslor men förhoppningsvis lär han sig att titta en gång till innan han sticker.
Ja, jag är glad att Kito inte är en stor hund :P Det måste vara ett helvete att tampas med stora rädda hundar!

Uh, himla oflyt med att få rätt på orden alltså :S
Är urhundar sådana, att första intrycket gäller och sen blir det svårt att ändra på det? Har inte varit i kontakt med urhundar alls mer än när man kikat på dem i utställningsringen.
Även om du bara var femton så är det ändå rätt skillat att just välja ut en så pass ovanlig ras som basenjis ändå är :) Vad gick du på för kriterier som gjorde att det just blev basenji?
Som tur är är Zeke inte räddför särskilt mycket, utom mopedister som blåser förbi en halvmeter från honom :( De har sina spökperioder men de går som tur är snabbt över.

Nja men om du tänker dig "halvvilda" hundar som har det mesta kvar i kroppen från sitt ursprung, de har inte förändrats så mycket. Ah, jag vet inte, det låter logiskt för mig i alla fall. Men eftersom de är så "orörda" och ursprungliga så kräver de att de får det rätt från början liksom. De har svårt allt LITA på sånt som en gång skrämt dem, you know? Och eftersom valpen har sina viktiga veckor där de är mottagliga världen så är det HÄR allt ska hända. Inte några månader efter (jag skaffade honom som 5 månader gammal från uppfödaren). Så allt han vet om är en lugn värld = that's how it is. Sen "kastas" han in i en värld av skrämmande oväsen och kan verkligen inte smälta det. Sen fick pappa passa honom i 1-2 veckor medan jag inte fick ha hund i lägenheten på skolan och då gjorde pappa något dumt som han inte vågat erkänna (men han sa att Kito hade bitit honom och det förklarar en hel del. Pappa är den enda Kito bitit någonsin) så nu har han JÄTTEsvårt att lita på män och "gubbar". Och detta var nu mer än 4 år sedan. Och ingen gubbe har skrämt honom sedan dess och han har träffat massor. Det har blivit bättre, men som sagt.. Tar låååång tid. Och ja, det är urhundstypsikt då alltså att det sitter så hårt i dem. Kan du greppa på något sätt om hur det funkar? Känner att min förklaring suger XD
Jag har ju alltid varit hundintresserad och när jag äntligen fick ha hund så skrev jag då ner egenskaper jag ville att min hund skulle ha som t.ex. lättlärd.. Haha, det måste ha varit det enda där stod för jag kan inte komma på mer. Sen var det då utseendemässiga saker. Jag bläddrade i en rasbok och hamnade hos basenji. Och INNAN jag skaffade basenji så läste jag asmycket om dem, pratade med en tjej med basenji som kom till att bli min vän, pratade med uppfödare osv.. Jag gjorde verkligen allt i min makt då för att lära känna rasen. Men saker måste ha glidit förbi mig eller så ville jag inte lyssna. Det är inte så att jag ogillar rasen ALLS. Jag tycker de är underbara. Men dessa egenskaper PLUS rädslan är liksom något av den sämsta jävla blandningen -.- Hade det varit en annan ras med dessa rädslor så hade det nog snabbare blivit botat. Hade det varit en basenji UTAN dessa rädslor så hade det mer eller mindre varit frid och fröjd. Det är blandningen som suger :P
Usch, mopedisterna ska ha stryk -.-

Jag tror jag fattar hur urhundar funkar, och det som slår mig mest är att hur man som uppfödare inte valt att vänja hunden vid främmande omgivning om den var tänkt att säljas? Det spelar egentligen roll om hunden är tänk att bo hos henne/honom hela livet - saker förändras och hundar kan behöva flytta/omplaceras, har man då inte en hund så klarar av andra vardagsmiljöer så finns ju risken att hunden avlivas eller omplaceras igen för att de nya ägarna inte orkar/kan hantera det.
Det är strongt av dig att verkligen ta ditt ansvar och arbeta med Kito så som du beskriver, tyvärr finns det andra hundägare som inte hade gjort det och dömt ut hunden i förväg (eller som plötsligt fått allergi/ändrade familjeförhållanden).

Ja jag vet inte alls hur hon hade tänkt det. Kanske har hon aldrig haft en valp över och därför aldrig fattat att sånt här kan hända om de inte får sin träning? Man tycker ju att hon borde KÄNNA sin ras jävligt väl. Men nej. Hon verkar dock ha bytt till Grand danios nu så hon kanske tröttnade på "speciella" hundar ;) Haha.. Jag har inget problem med att nämna sånt här och jag är SÄKER på att sådant jag sagt har nått fram till henne på ett eller annat sätt för hon hälsar aldrig på mig på utställningar :P Jag förstår henne, jag har ju smutsat ner henne och mycket hade jag säkert inte behövt nämna (man är ung och bitter, right?) men inget jag har sagt eller skrivit är något jag ångrar och jag står för allt så hon kan bra ta och höra det också. Det känns bara underligt att JAG är den mogna i det hela och inte en kvinna på 30-40 år :P
Ja precis. Jag tror inte Kito hade fixat det länge hos någon annan. Folk säljer ju hundar för betydligt mindre saker. Nej, jag ser en ljus framtid och jag tror att vi en dag kommer se tillbaka och le på det hela. Kito har lärt mig och gett mig mycket så jag kan aldrig tänka mig att göra mig av med honom!

Det måste ändå vara skit att inte kunna vända sig till sin uppfödare? Tanken är ju att de ska vara de som man kan vända sig till om man stöter på problem eller något. Det finns ju iofs många andra man kan vända sig till, men jag tänker på mitt förhållande till Zekes uppfödare och tycker det är tråkigt att inte alla får ha det så :(
Vilken tur i oturen Kito haft, som har fått hamna hos någon som dig - där han kan få vara säker på att stanna :)

Ja det är ju jättetråkigt såklart :/ Men jag har fått lite stöd av en annan basenjiuppfödare som är/var vän med Kitos uppfödare. Nej, det som har varit SÅ bra för oss var ju att vi gick på hundgymnasiet med en hundpsykolog som förstår sig på alla raser och deras behov. Hon kunde liksom anpassa det hon lärde ut efter BASENJI och inte "the avarage dog". Så utan det vet jag inte alls vad jag hade varit för en hundägare. Säkert urusel och ja gudvetvad. :S Skrämmande tanke.
Hur kommer det sig att du hamnade med en Irländsk varghund?

Jag ville dels ha en STOR hund som matchade den två meter långa karln jag har ;) Nej, men jag är uppvuxen med tax och petit basset griffon och kände att jag ville ha en hund lika stor som taxar och bassets är i huvudet.
Efter som jag kände uppfödarens dotter och blev förälskad i rasen ju mer jag vistades i närheten av dem så blev det varghund när jag väl hade råd att ha hund. Var lite sugen på både tax och griffon igen, men en varghund är en varghund - det är inte mycket som han tävla med det (mitt tycke helt och hållet). Det är egentligen svårt att peka ut precis vad det är med varghundarna som gjorde att Zeke fick följa med hem, men något är det <3

Ja men hundarna är ju häftiga, helt klart :) Kan tänka mig att storleken kan vara väldigt motiverande att man liksom WOW det vill jag ha, samtidigt som deras personlighet passar som en smäck ;D Men jag kanske har fel?

Mjo, stora, snälla, envisa klumpar sammanfattningsvis <3

Haha :D

Tack s&aring; mycket :D Javisst g&ouml;r det! Utan rynkorna hade det inte blivit lika speciellt ;D

Åh tack :O Uppskattas verkligen :) <3

:) <3