Ett gäng svartochvitt. 

I gråskala till och med! 

Tycker den är halvtrevlig.

Vad tycker ni förresten om fotografer som berömmer sina egna bilder? Antar att de flesta kommer säga att det är positivt men ofta upplever jag att många känner att det är provocerande. Hade varit intressant att veta vad ni tycker och tänker. :)

HD är bättre än inget, DV klarar inte riktigt mina trädgrenar ser jag :'I

Ja jag håller absolut med. Jag tycker om att berätta om jag blev nöjd med en bild eller inte, men av någon anledning vågar man inte alltid göra det ;D

De som inte tycker om det behöver ju inte titta på dina bilder helt enkelt :)

Jag håller med, visst kan det bli lite kul om någon säger att den är toknöjd med en bild där man genast ser 100 saker som kunnat göra bilden 1000 gånger bättre, men ja, det är ju bra om man kan bli glad för det man fotograferar. Det är ju inte kul att hålla på om man ständigt känner sig dålig.

Alla har olika referensramar.. Men att vara toknöjd med allt är snarare att vara mallig. Man måste kunna se både det bra och det mindre bra i det man gör, så viss självkritik är ganska viktigt!

Ja självkritik är absolut viktigt, utan den står man stilla. Så med måtta alltså, som med allt annat ;D Balaaans is the word

Nu ska jag vara typiskt jävla svensk och säga lagom är bäst! ;D

Haha jag tänkte faktiskt på "typiskt svenskt" när jag läste vår konversation :P MEN inget negativt med det, jag gillar väldigt mycket av vad som kallas typiskt svenskt. Lagom är faktiskt bäst x)

Fast det är typiskt svenskt att inte våga vara stolt över vad man gjort. Och ännu mer typiskt svenskt att klaga på andra som är stolta.

Ja jo, det är väl där det brister ;D Jantelag.. Men visste måste man kunna vara lagom jantelagig?

Personligen har jag snäppet svårare för folk som hela tiden ska peka ut felet med sina bilder, än folk som säger "den här blev jag pretty nöjd med, considering". Har man en person som påpekar småsaker i sin bild känns också det som en mallighetsgrej fast åt andra hållet. "Jag vet redan vad som är fel med bilden, så bra är jag, så ingen annan behöver peka ut felen". Eller varför inte ömkningsapproachen, då de säger att bilden är dålig endast för att höra folk säga "nejdå, den är jettefein, dutti du :3".

Det finns olika grader av att vara självkritisk, och olika grader av att vara mallig - the golden way is the only way och lagom är bäst som det heter i Svärje :D

Däääääremot tror jag något som saknas hos många människor, oavsett om de tycker sig fota bra eller dåligt, är ödmjukhet. Ta till exempel folk som inte svarar på kommentarer eller tackar när de får beröm. Följer ett par personer som inte svarar på några kommentarer förutom de som kommer med kritik/något negativt, och då går de in i försvarmode direkt. "Vädret var dåligt" eller "regn i ögonen" eller "vatten i knäna" eller "sparkade tån i dörrkarmen", istället för att säga "jo, det har du rätt i, får tänka på det till nästa gång".

Sedan får man också ha överseende med att bara för att jag kan tycka att något av mina foton blev crap behöver det inte innebära att andra människor tycker att den är crap. Vid fototillfället kanske jag som fotograf såg utkomsten av bilden på ett helt annat sätt än vad bilden i slutändan blev; hence, besvikelsen rotar sig i att jag såg en bild framför mig som jag misslyckades med att få fast i kameran. Det behöver å andra sidan inte betyda att bilden blev dålig per se, utan snarare bara inte som man tänkt sig. Men det kan förstås också te sig som en mallighetsgrej, inser jag nu, att man tror sig själv vara bättre än vad man egentligen är.

...och UGH vilken längd! Jag skyller på att jag varit utan DV i snart två veckor due to världens trögaste nät hela kvantimängden av kommentarer komprimerades till en enda :S

Till syvende och sist hade jag bara tänkt säga "riktigt snygg bild", fastän jag är ganska less på snön nu när våren äntligen kommit x)

Men WORD woman!!