Följande text är skriven för lite över 3,5 år sedan. Jag känner precis samma sak än idag. Hur ska jag tolka det? ^^

If you find yourself struggling with loneliness, You're not alone. And yet you are alone, so very alone...

Tack till alla er som ständigt sviker mig, som säger att ni vill träffa mig, som säger att ni vill umgås.
Jag är så trött på allt snack, ja snack. Uppenbarligen är det bara snack med tanke på hur ofta jag får sitta här ensam, trots mina ständiga försök att hitta på saker med er.

Tack för era falska leenden, era falska skratt och era tomma ord. Jag tror jag börjar förstå var ni står någonstans.

Undrar om man verkligen kan lära sig att känna tillit till någon av er, så som ni bara leker med mina känslor, med min "godhet". Jag försöker bara göra er glada, för ni smittar av er på mig.
Jag försöker finnas där för er men många av er verkar inte förstå att jag faktiskt blir glad av att ni hör av er, när ni vill spendera er tid ihop med mig, när ni själva tar initiativet till något.

Jag vet inte om det beror på årstiden eller bara för att det är så jävla mycket just nu, men just nu känns allt bara så jävla jobbigt och ensamt. Det känns svårt att inte kunna räcka till, och att inte kunna få den närhet jag faktiskt behöver.

Jag är ensam...

Annons

Bilden saknar taggar

augusti 2015