March
Sunday 28 September 2008 photo 4/8
|
En gång för längesedan levde en prinsessa vid namn Blanche. Hon hade allt, hon var vacker, hon var klipsk... Men hennes problem var att hon var så otrevlig, stöddig och kaxig. Alltid skulle hon skryta om precis allting, och inte brydde hon sig om vad någon annan tyckte. Hon stuntade helt i de människor som fanns omkring henne. Hon brydde sig inte om vad de tyckte elller tänkte, eller hur de mådde. Och råkade de någon gång berätta det för henne, skrattade hon bara rakt ut och gick sedan därifrån.
Hennes beteende gjorde att allt fler hatade henne, och inte var det någon som ville ha henne till maka. Men det fanns ändå två stycen som älskade henne över allt annat, och de var hennes föräldrar. De gjorde precis vad som helst för henne, vad det än var som hon bad dem om. Hon var lika odräglig mot sina föräldrar som hon var mot alla andra, men de älskade henne iallafall. Hon var ju trots allt deras enda dotter.
En dag var Blanche på väg ut. Hon hade precis stängt den stora porten bakom sig, hann och ta fem, tio steg, när plötsligt en gammal gumma stod framför henne. Det var som om hon hade dykt upp från ingenstans.
- Jaha, och vad vill ni nu då? frågade Blanche i en snäsig ton.
- Snälla, var barmhärtig Ers höghet, och ge en gammal dam lite och dricka, och en bit att äta..., svarade den gammla damen.
Blanche skrattade.
- Som om jag skulle ge dig min mat och mitt vatten...! Nej du, ge dig iväg, jag har andra saker att göra...!
Blanche knuffade undan kvinna och började gå, men kvinnan tog tag i hennes arm.
- Jag tycker nog att du borde vara lite försiktigare unga dam... Tänk om det en dag är en trollpacka du pratar med, och de tål inte en sådan attityd...
- Tss... En trollpacka, sånt larv...! Om jag nu skulle möta en sådan skulle hon inte kunna göra mig nåt...! Jag är ju faktiskt en prinsessa, och jag är för fin för att beblanda mig med sånt patrask...!
- Jaja, jag varnade dig... Glöm nu inte att jag varnade dig...
Gumman slöppte prinsessans arm och höjde den köpp som hon hade att stödja sig på.
- Jag råkar vara ett sådant patrask, och nu ska jag nog lära sig en läxa som du sent ska glömma, eller som du kanske inte ens överlever...
- Hahaha, säkert va..? sa Blanche.
- Ditt öde är att som ett träd få bli. Du kan endast genom döden bli fri, och om inte det, lär ditt liv bli rätt enformigt se. Om ditt öde ej blir att dö, må du då stå på denna plats tills ditt träd blir för gammalt och dör...!
Allt gick så fort. Blanche försökte springa iväg, men någon kraft drog henne till sig, och hon kunde längre inte röra på sig. Trollpackan flinade för sig själv, gav trädet en mild klapp och gick därmed därifrån.
- Men vad är detta? Vad gör det här trädet mitt i min väg? sa kungen när han var på väg ut ur porten, och trädet stod mitt i gången som ledde ut från kungsträdgården.
- Raoul! ropade kungen.
En ung man kom springande.
- Ja ers höghet!
- Ta genast bort det här fruktansvärda trädet ur min åsyn!
- Ja ers höghet, genast ers höghet!
Raoul sprang snabbt iväg, men kom snart tillbaka med en yxa, och bakom honom kom tre män med länga rep. De knöt repet om trädets stam precis under grenarnas början, och ställde sig en bit bort och sträckte repet. Raoul höjde sin yxa och högg till. Men istället för att slå i en hård trädstam, kändes det som om yxan högg i något mycket mjukt. Raoul såg upp, och till sin förskräckelse såg han att yxan hade huggits i prinsessans midja och repet som hade bundits fast i en trädstam, var knutet runt hennes hals.
När nyheten om prinsessans tragiska död kom ut jubade alla i hela landet, utom kungen och drottningen. De försvann på något mystiskt vis, och de återfanns aldrig igen.
Slut
(Bilden ska föreställa ett träd...^^)
Hennes beteende gjorde att allt fler hatade henne, och inte var det någon som ville ha henne till maka. Men det fanns ändå två stycen som älskade henne över allt annat, och de var hennes föräldrar. De gjorde precis vad som helst för henne, vad det än var som hon bad dem om. Hon var lika odräglig mot sina föräldrar som hon var mot alla andra, men de älskade henne iallafall. Hon var ju trots allt deras enda dotter.
En dag var Blanche på väg ut. Hon hade precis stängt den stora porten bakom sig, hann och ta fem, tio steg, när plötsligt en gammal gumma stod framför henne. Det var som om hon hade dykt upp från ingenstans.
- Jaha, och vad vill ni nu då? frågade Blanche i en snäsig ton.
- Snälla, var barmhärtig Ers höghet, och ge en gammal dam lite och dricka, och en bit att äta..., svarade den gammla damen.
Blanche skrattade.
- Som om jag skulle ge dig min mat och mitt vatten...! Nej du, ge dig iväg, jag har andra saker att göra...!
Blanche knuffade undan kvinna och började gå, men kvinnan tog tag i hennes arm.
- Jag tycker nog att du borde vara lite försiktigare unga dam... Tänk om det en dag är en trollpacka du pratar med, och de tål inte en sådan attityd...
- Tss... En trollpacka, sånt larv...! Om jag nu skulle möta en sådan skulle hon inte kunna göra mig nåt...! Jag är ju faktiskt en prinsessa, och jag är för fin för att beblanda mig med sånt patrask...!
- Jaja, jag varnade dig... Glöm nu inte att jag varnade dig...
Gumman slöppte prinsessans arm och höjde den köpp som hon hade att stödja sig på.
- Jag råkar vara ett sådant patrask, och nu ska jag nog lära sig en läxa som du sent ska glömma, eller som du kanske inte ens överlever...
- Hahaha, säkert va..? sa Blanche.
- Ditt öde är att som ett träd få bli. Du kan endast genom döden bli fri, och om inte det, lär ditt liv bli rätt enformigt se. Om ditt öde ej blir att dö, må du då stå på denna plats tills ditt träd blir för gammalt och dör...!
Allt gick så fort. Blanche försökte springa iväg, men någon kraft drog henne till sig, och hon kunde längre inte röra på sig. Trollpackan flinade för sig själv, gav trädet en mild klapp och gick därmed därifrån.
- Men vad är detta? Vad gör det här trädet mitt i min väg? sa kungen när han var på väg ut ur porten, och trädet stod mitt i gången som ledde ut från kungsträdgården.
- Raoul! ropade kungen.
En ung man kom springande.
- Ja ers höghet!
- Ta genast bort det här fruktansvärda trädet ur min åsyn!
- Ja ers höghet, genast ers höghet!
Raoul sprang snabbt iväg, men kom snart tillbaka med en yxa, och bakom honom kom tre män med länga rep. De knöt repet om trädets stam precis under grenarnas början, och ställde sig en bit bort och sträckte repet. Raoul höjde sin yxa och högg till. Men istället för att slå i en hård trädstam, kändes det som om yxan högg i något mycket mjukt. Raoul såg upp, och till sin förskräckelse såg han att yxan hade huggits i prinsessans midja och repet som hade bundits fast i en trädstam, var knutet runt hennes hals.
När nyheten om prinsessans tragiska död kom ut jubade alla i hela landet, utom kungen och drottningen. De försvann på något mystiskt vis, och de återfanns aldrig igen.
Slut
(Bilden ska föreställa ett träd...^^)
2 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/heroindiaryx/272704749/
Visa toppen
Show footer