Det är som i November. November som jag aldrig ville tillbaks till. Allt är så dumt, men jag vill bara vara lugn. Jag vill bara orka. Orka det jag egentligen inte orkar. Jag vill lösa saker som kanske inte kan lösas. Och sen vill jag sluta hoppas. Sluta hoppas på något som jag knappt vågar tro på längre. Jag är förstörd på den fronten. Det blir aldrig som förr. Ingen kommer kunna ge mig det jag behöver. Jag är för krävande, jag vet. Jag vet inte vad jag ska göra nu. Inte ge upp. Men sluta tro, sluta hoppas. Jag måste ta tag i mig själv. Släppa taget. Försöka ordna det på egen hand. Sluta behöva ha bekräftelser. Jag hatar bara att bli sviken. Det är när sånt som det här händer som gör att jag inte vill hoppas på något längre. Jag vill inte se fram emot saker. De går i kras. Du kanske har rätt. Och det är det "Kansket" som får mig att inte vilja hoppas. Jag borde inte tillåta mig själv att känna såhär. Mina tankar snurrar runt, eller så står de så stilla att jag inte föstår. Jag förstår aldrig. Kanske är det därför jag förstört det så ofta. Jag måste sluta tvivla på mig. Sluta se ner på mig. Jag måste sluta tro att minsta lilla feltramp gör mig oälskad. Det är mänskligt att fela men det känns som just jag måste göra rätt. Jag är trött på att vara så osäker och att jag inte kan förstår att någon kanske faktiskt gillar mig som den jag är, eller att det finns någon som kommer älska mig för den jag är och stå ut med mig. Någon som tycker det är värt att stå ut med mig, för jag betyder så mycket att det är värt det. Att någon värdesätter stunderna med mig. Jag önskar jag inte var så krävande. Det är en av många saker jag ska försöka arbeta bort. Sluta vara beroende. Våga fela. Jag måste sluta längta tillbaka till förr, då jag var kär, dum och gladare. Då vi såg en framtid. Då någon faktiskt ville vara med mig. Men allt är så dumt. Det slutar i kaos. Det kan inte gå bra när man är förstörd inombords. Det blir aldrig som förut.

We will get through!