November
Wednesday 22 December 2010 photo 1/1
|
En dröm blir verklig
Är du en dröm? Det tror jag knappast du står ju här rakt framför mig! Eller är jag död, nej mitt hjärta slår ju. Men hur kan du stå framför mig, du är ju död sen flera år tillbaka. Eller har dom samlat din aska för att återuppleva dig? Nej det går ju inte efter alla dessa år. Men hur kan du stå framför mig? Jag kanske är död trots allt. Men vänta dina läppar rör sig, men jag hör inget. Något säger mig att jag ska lyssna på min inre röst och följa mitt hjärtas väg.
"Vad säger du?" frågade jag. Ännu en gång rörde läpparna sig, men jag hörde fortfarande inget. Så jag blundade och koncentrerade mig. Det tog ett tag innan jag hörde en röst som jag kände igen sen min barndom...
"Min dotter... Jag finns här för dig även om du inte kan se mig, men jag finns här. När du gråter står jag alldeles bredvid dig och försöker trösta dig. Men som du vet så kan du varken höra, se eller känna mig. Men jag finns hela tiden hos dig. Du behöver inte oroa dig för att vara ensam, jag kommer alltid finnas vid din sida. Du kan se, höra och känna mig i dina drömmar och i din fantasi, men inte i verkligheten."
Jag öppnade ögonen och tittade på människan som var min pappa.
"Jag har saknat dig pappa." sa jag och sprang rakt in i man fars varma famn. Den var lika varm som den var sist jag satt i hans famn. Alltså för flera år sen då jag var liten. Han höll sina starka armar runt mig med ansiktet i mitt hår.
"Jag har saknat också dig med min kära Viktoria" mumlade han i mitt hår. Sen var det knäppt tyst. En tår letade sig ner för min kind och jag snyftade lågt.
"Jag är här nu. Så ja allt kommer att ordna sig" sa han lågt och kramade mig ännu hårdare.
"Jag vill inte att du ska försvinna. Inte nu. Då dör jag." viskade jag.
"Du dör inte. Jag kommer alltid finnas hos dig fast du ser mig inte." viskade han tillbaka. Jag kramade honom hårdare och höll krampaktigt i hans blåa jeans skjorta.
"Vad har du på dig?" frågade jag medan jag blundade.
"Samma kläder som jag har på det där fotot då när din mamma och jag var i Norge." sa han.
"Det fotot där du stor vid någon liknande hamn eller utsiktsplats?"
"Ja!" mumlade han så tyst att jag knappt kunde höra hans svar. Men jag visste redan vad han skulle svara. Det fotot har jag rammat in med guld ram. Jag valde guld för att han var mer värt än guld, tillsammans var han och jag ett. Det jag menar är att han och jag blir en och samma person fast vi är två.
"Jag vill inte att du ska vara död." mumlade jag i hans skjorta.
"Jag vet gumman. Men det är sånt som har hänt och det går inte att ändra på det."
"Jag önskar bara att du inte hade cancer. Hur kunde du få cancer i njuren?"
"Jag vet inte hjärtat." viskade min far. "Jag vet inte." upprepade han. Sen lossade han lätt mina händer från hans skjorta.
"Du har verkligen blivit stor gumman." sa han och log när han hade ställde mig på en arm längds avstånd. Men han hade sin händer på min axlar. Jag log tillbaka. Sen ändrades min pappas avsikts uttryck.
"Vad är det gumman?" frågande han bekymrat och såg in i mina ögon. Jag vek undan blicken.
"Inget pappa." sa jag och såg ner i marken.
"Det är det visst." Han tog ena handen från min axel till min haka och höjde mitt huvud sakta. Hans vackra ögon tittade in i mina.
"Det är bara det att du pratar med mig nu. Det borde du ha gjort tidigare. Du vet ju hur mycket jag saknar dig." Jag tog hans hand som var under min haka och höll den hårt.
"Jag väntade till ett bra tillfälle gumman. Du var yngre då. Om jag hade visat mig skulle du ha skrikit och sprungit din väg. Eller skulle du inte ha gjort det utan ståt så här som vi gör nu. Och sen tala om det för mamma. Och jag väntade tills du kom upp i den här åldern för då skulle du kunna bevara denna hemlighet. För detta måste vara hemligt för alla."
"Även farmor?" frågade jag.
"Jag hjärtat även för farmor." En tår rann ner för min kind. Pappa torkade bort den med ena tummen.
"Du behöver inte gråta gumman." mumlade han.
"Det kan jag inte rå för pappa. Först förlora jag dig. Efter minst 6 år såg dog farfar. Och förra året dog Frida. Så jag kan inte rå för att jag är så känslig" sa jag. Jag tog ännu en gång hans hand och höll den hårt mot bröstet. Mitt hjärta slog sina slag sorgset mot brösten. Min far såg sorgset på mig när han kände mitt hjärta slå mot bröstet.
"Den som kan läka det är du." viskade jag.
"Det som kan läka ditt hjärta är äkta kärlek, Viktoria." sa han och torkade bort ännu en tår som rann ner för min kind.
"Hur skulle jag kunna hitta min äkta kärlek då, pappa?" frågade jag desperat och såg honom djup i ögonen.
"Ditt hjärta visar vägen." sa han och mötte min blick. Jag sjönk sakta ner på knä. Pappa satte sig på huk framför mig.
"Men gumman." viskade han.
"Jag har inget hjärta." viskade jag med händerna i knät.
"Det har du visst. Vad skulle det annars vara som slog sorgset mot ditt bröst."
"En sten." mumlade jag. Han började små skratta, men jag tittade allvarligt upp på honom. Han slutade nästan genast. Sen tittade jag på marken igen.
"Det är ingen sten." sa han
"Det är det visst. Varför skulle det annars vara så tungt att bära på det."
"Ett hjärta som är fyllt av smärta och sorg."
Jag tittade upp på honom med tår fyllda ögon. Sen reste jag mig på knä och kastade mig i min fars trygga famn. Han höll på att tappa balansen, men fick tillbaka den ganska snabbt. Den här gången höll han mig hårdare mot sin kropp som att skydda den från alla elakheter och all ondska. Där satt jag i min fars famn och grät i tystnaden. Det ända man kunde höra var mina snyftningar. Pappa började vagga mig lite, precis som han brukade göra när jag var liten när jag skulle sova. Det lugnade mig lite.
"Hur mår farfar och Frida?" sa jag mellan snyftningarna.
"Dom har det jätte bra. Jag lovar. Det är bara det Frida har det lite svårt att förstå att du inte kan se henne längre."
När han nämnde Frida att hon hade det svårt att förstå att jag inte kunde se henne längre, ville jag träffa henne.
"Kan jag få träffa Frida?" frågade jag.
"Hon står där borta" sa min far och pekade mot en dimmig skogsdunge. Jag reste mig och kisade mot dungen. Det tog ett tag innan jag kunde urskilja en välkänd hundkropp.
"FRIDA!" ropade jag och började springa. Hundkroppen började röra på sig mot mig. När jag var halvvägs fram satte jag mig på knä igen. Och en glad och ivrig svart vit hund sprang in i min famn. Jag kramade Frida hårt och lät min tårar rinna ner för mina kinder.
"Åh vad jag har saknat dig gumman" mumlade jag i hennes päls. Sen kände jag ett par händer på mina axlar det var inte pappas.
"Farfar!" sa jag och tittade upp på ett gammalt ansikte som jag kände igen sen jag var liten tills han dog. Men jag höll fortfarande i Frida i min famn.
"Hej Viktoria! Jag är glad att se dig." sa han och log mot mig samtidigt som han kliade Frida bakom det högra örat. Jag tittade in i min farfars ögon och kunde se något som var mycket ovanligt för att vara han. Det jag såg var att hans ögon var tår fyllda och en tår letade sig redan ner för hans kind. Jag släppte Frida och reste mig och kramade farfar. Tillsammans grät vi. Några meter bort stod min far och såg med tår fyllda ögon. Jag tittade upp och såg på honom. Han såg likadan ut som på fotot som jag har rammat in i guld. Dom mörkblåa jeans byxorna och den ljusblåa skjortan av jeans. Han var så vacker i dom kläderna.
"Kom pappa, du ska också vara med." ropade jag fast jag inte behövde det. Farfar tittade upp och släppte ena armen om mig så pappa kunde vara med och kramas. Pappa gick fram till farfar och mig. Farfar log välkomnande mot sin son. Jag tittade på dem båda och kunde se familjekärlek lysa runt om dom, sen tittade jag på min fars ansikte och såg en tår rinna ner för hans kind. Jag behövde bara ta ett steg för stå framför honom och torkade bort tåren från hans kind. Han tittade ner på mig och log för att sedan krama mig. Sen kände jag min farfars kropp bakom mig och hur hans armar höll hårt om både mig och sin son. Frida började pipa för att hon inte fick vara med. Ja log och sträckte ut ena armen mot henne. Farfar släppte taget om pappa och mig, och pappa släppte mig. Sen tog han upp Frida i sin famn, sen gav han mig henne. Men hon var för tung så pappa höll kvar sina starka armar under den tunga hundkroppen. Sen kom farfar igen och kramade om allihopa.
"Nu är alla tillbaka." sa jag i både pappas och farfars famn efter som båda höll om mig samtidigt, och pappa höll Frida uppe i min famn.
"Vi kommer alltid finnas här för dig." sa pappa.
"Vi måste dra oss tillbaka nu." sa farfar och släppte taget. Pappa tog Frida ifrån mig och ställde henne på marken igen.
"Gumman vi måste gå nu." sa min far och tittade sorgset på mig.
"Pappa snälla försvinn inte." sa jag och tittade sorgset på honom, farfar och Frida.
"Krama om Frida en sista gång innan hon går iväg med farfar." sa pappa.
Jag gjorde som han sa, jag kramade Frida hårt och grävde ner mitt ansikte i hennes päls.
"Hejdå gumman." mumlade jag i hennes päls. Och släppte taget, sen reste jag mig och gick fram till farfar.
"Hejdå farfar."sa jag och kramade om honom också.
"Kom Viktoria, så ska jag tala om en sak för dig." sa min far. Jag gick fram till min far. Han tog mig i handen när jag nådde fram till honom, jag tittade bakåt dit Frida och farfar hade ståt men där stod ingen kvar. Pappa grävde efter något i sin byxficka och tog fram ett armband. Armbandet var gjort i äkta guld och på själva armbandet satt det en berlock som liknade Frida på pricken.
"Äh pappa. Det där kommer väl ändå inte finnas sen." sa jag.
"Jo det kommer sitta kvar på din arm. Och lova mig en sak. Bär alltid på det här." sa han och höll fram armbandet så jag kunde titta närmre på det.
"Jag lovar."
Pappa tog min högra arm och satte på mig armbandet. Sen kramade han om mig innan han gick.
"Pappa när ses vi igen?" ropade jag efter honom.
"Imorgon kväll när du har somnat." sa han och försvann.
Jag vaknade med ett ryck. Först fattade jag inte vad som har hänt, men sen kom jag på det. Jag hade ju träffat pappa, farfar och Frida. Och pappa gav mig ett armband.
*ARMBAND!* tänkte jag och ryckte åt mig höger armen. På armen satt det armband i äkta guld, på guld armbandet satt det en berlock som liknade Frida på pricken.
"Glöm inte oss Viktoria. Vi finns alltid hos dig."
Jag ryckte till och tittade upp. Framför min sovrumsdörr stod dom som jag saknade mest av allt, dom var genomskinliga men man kunde se deras konturer vad dom hade för färger på kläderna och Fridas päls. Sen försvann dom. Där satt jag i sängen förvånad över det som hade hänt. Hade jag drömt? Nej, jag tittade på armbandet. Det som hade hänt var verkligt.
"Jag ska aldrig glömma er." mumlade jag och höll högra armen mot bröstet.
"Aldrig!"
Slut!
Författare:
Jag, Viktoria
15 år
Varför jag skrev denna:
Dom flesta kanske tror att dom har förlorat en person för evigt men det har dom inte utan dom lever vidare i era hjärtan. Jag har förlorat 3 riktigt nära personer, 1 ut av dom är ett djur. Se berättelsen handlar om mig och mina känslor. Men en sak ska ni ha klart för er. Jag satt faktiskt och grät samtidigt som jag skrev "En dröm blir verklig." egentligen skulle den bli en dikt men det vart en ändring.
Är du en dröm? Det tror jag knappast du står ju här rakt framför mig! Eller är jag död, nej mitt hjärta slår ju. Men hur kan du stå framför mig, du är ju död sen flera år tillbaka. Eller har dom samlat din aska för att återuppleva dig? Nej det går ju inte efter alla dessa år. Men hur kan du stå framför mig? Jag kanske är död trots allt. Men vänta dina läppar rör sig, men jag hör inget. Något säger mig att jag ska lyssna på min inre röst och följa mitt hjärtas väg.
"Vad säger du?" frågade jag. Ännu en gång rörde läpparna sig, men jag hörde fortfarande inget. Så jag blundade och koncentrerade mig. Det tog ett tag innan jag hörde en röst som jag kände igen sen min barndom...
"Min dotter... Jag finns här för dig även om du inte kan se mig, men jag finns här. När du gråter står jag alldeles bredvid dig och försöker trösta dig. Men som du vet så kan du varken höra, se eller känna mig. Men jag finns hela tiden hos dig. Du behöver inte oroa dig för att vara ensam, jag kommer alltid finnas vid din sida. Du kan se, höra och känna mig i dina drömmar och i din fantasi, men inte i verkligheten."
Jag öppnade ögonen och tittade på människan som var min pappa.
"Jag har saknat dig pappa." sa jag och sprang rakt in i man fars varma famn. Den var lika varm som den var sist jag satt i hans famn. Alltså för flera år sen då jag var liten. Han höll sina starka armar runt mig med ansiktet i mitt hår.
"Jag har saknat också dig med min kära Viktoria" mumlade han i mitt hår. Sen var det knäppt tyst. En tår letade sig ner för min kind och jag snyftade lågt.
"Jag är här nu. Så ja allt kommer att ordna sig" sa han lågt och kramade mig ännu hårdare.
"Jag vill inte att du ska försvinna. Inte nu. Då dör jag." viskade jag.
"Du dör inte. Jag kommer alltid finnas hos dig fast du ser mig inte." viskade han tillbaka. Jag kramade honom hårdare och höll krampaktigt i hans blåa jeans skjorta.
"Vad har du på dig?" frågade jag medan jag blundade.
"Samma kläder som jag har på det där fotot då när din mamma och jag var i Norge." sa han.
"Det fotot där du stor vid någon liknande hamn eller utsiktsplats?"
"Ja!" mumlade han så tyst att jag knappt kunde höra hans svar. Men jag visste redan vad han skulle svara. Det fotot har jag rammat in med guld ram. Jag valde guld för att han var mer värt än guld, tillsammans var han och jag ett. Det jag menar är att han och jag blir en och samma person fast vi är två.
"Jag vill inte att du ska vara död." mumlade jag i hans skjorta.
"Jag vet gumman. Men det är sånt som har hänt och det går inte att ändra på det."
"Jag önskar bara att du inte hade cancer. Hur kunde du få cancer i njuren?"
"Jag vet inte hjärtat." viskade min far. "Jag vet inte." upprepade han. Sen lossade han lätt mina händer från hans skjorta.
"Du har verkligen blivit stor gumman." sa han och log när han hade ställde mig på en arm längds avstånd. Men han hade sin händer på min axlar. Jag log tillbaka. Sen ändrades min pappas avsikts uttryck.
"Vad är det gumman?" frågande han bekymrat och såg in i mina ögon. Jag vek undan blicken.
"Inget pappa." sa jag och såg ner i marken.
"Det är det visst." Han tog ena handen från min axel till min haka och höjde mitt huvud sakta. Hans vackra ögon tittade in i mina.
"Det är bara det att du pratar med mig nu. Det borde du ha gjort tidigare. Du vet ju hur mycket jag saknar dig." Jag tog hans hand som var under min haka och höll den hårt.
"Jag väntade till ett bra tillfälle gumman. Du var yngre då. Om jag hade visat mig skulle du ha skrikit och sprungit din väg. Eller skulle du inte ha gjort det utan ståt så här som vi gör nu. Och sen tala om det för mamma. Och jag väntade tills du kom upp i den här åldern för då skulle du kunna bevara denna hemlighet. För detta måste vara hemligt för alla."
"Även farmor?" frågade jag.
"Jag hjärtat även för farmor." En tår rann ner för min kind. Pappa torkade bort den med ena tummen.
"Du behöver inte gråta gumman." mumlade han.
"Det kan jag inte rå för pappa. Först förlora jag dig. Efter minst 6 år såg dog farfar. Och förra året dog Frida. Så jag kan inte rå för att jag är så känslig" sa jag. Jag tog ännu en gång hans hand och höll den hårt mot bröstet. Mitt hjärta slog sina slag sorgset mot brösten. Min far såg sorgset på mig när han kände mitt hjärta slå mot bröstet.
"Den som kan läka det är du." viskade jag.
"Det som kan läka ditt hjärta är äkta kärlek, Viktoria." sa han och torkade bort ännu en tår som rann ner för min kind.
"Hur skulle jag kunna hitta min äkta kärlek då, pappa?" frågade jag desperat och såg honom djup i ögonen.
"Ditt hjärta visar vägen." sa han och mötte min blick. Jag sjönk sakta ner på knä. Pappa satte sig på huk framför mig.
"Men gumman." viskade han.
"Jag har inget hjärta." viskade jag med händerna i knät.
"Det har du visst. Vad skulle det annars vara som slog sorgset mot ditt bröst."
"En sten." mumlade jag. Han började små skratta, men jag tittade allvarligt upp på honom. Han slutade nästan genast. Sen tittade jag på marken igen.
"Det är ingen sten." sa han
"Det är det visst. Varför skulle det annars vara så tungt att bära på det."
"Ett hjärta som är fyllt av smärta och sorg."
Jag tittade upp på honom med tår fyllda ögon. Sen reste jag mig på knä och kastade mig i min fars trygga famn. Han höll på att tappa balansen, men fick tillbaka den ganska snabbt. Den här gången höll han mig hårdare mot sin kropp som att skydda den från alla elakheter och all ondska. Där satt jag i min fars famn och grät i tystnaden. Det ända man kunde höra var mina snyftningar. Pappa började vagga mig lite, precis som han brukade göra när jag var liten när jag skulle sova. Det lugnade mig lite.
"Hur mår farfar och Frida?" sa jag mellan snyftningarna.
"Dom har det jätte bra. Jag lovar. Det är bara det Frida har det lite svårt att förstå att du inte kan se henne längre."
När han nämnde Frida att hon hade det svårt att förstå att jag inte kunde se henne längre, ville jag träffa henne.
"Kan jag få träffa Frida?" frågade jag.
"Hon står där borta" sa min far och pekade mot en dimmig skogsdunge. Jag reste mig och kisade mot dungen. Det tog ett tag innan jag kunde urskilja en välkänd hundkropp.
"FRIDA!" ropade jag och började springa. Hundkroppen började röra på sig mot mig. När jag var halvvägs fram satte jag mig på knä igen. Och en glad och ivrig svart vit hund sprang in i min famn. Jag kramade Frida hårt och lät min tårar rinna ner för mina kinder.
"Åh vad jag har saknat dig gumman" mumlade jag i hennes päls. Sen kände jag ett par händer på mina axlar det var inte pappas.
"Farfar!" sa jag och tittade upp på ett gammalt ansikte som jag kände igen sen jag var liten tills han dog. Men jag höll fortfarande i Frida i min famn.
"Hej Viktoria! Jag är glad att se dig." sa han och log mot mig samtidigt som han kliade Frida bakom det högra örat. Jag tittade in i min farfars ögon och kunde se något som var mycket ovanligt för att vara han. Det jag såg var att hans ögon var tår fyllda och en tår letade sig redan ner för hans kind. Jag släppte Frida och reste mig och kramade farfar. Tillsammans grät vi. Några meter bort stod min far och såg med tår fyllda ögon. Jag tittade upp och såg på honom. Han såg likadan ut som på fotot som jag har rammat in i guld. Dom mörkblåa jeans byxorna och den ljusblåa skjortan av jeans. Han var så vacker i dom kläderna.
"Kom pappa, du ska också vara med." ropade jag fast jag inte behövde det. Farfar tittade upp och släppte ena armen om mig så pappa kunde vara med och kramas. Pappa gick fram till farfar och mig. Farfar log välkomnande mot sin son. Jag tittade på dem båda och kunde se familjekärlek lysa runt om dom, sen tittade jag på min fars ansikte och såg en tår rinna ner för hans kind. Jag behövde bara ta ett steg för stå framför honom och torkade bort tåren från hans kind. Han tittade ner på mig och log för att sedan krama mig. Sen kände jag min farfars kropp bakom mig och hur hans armar höll hårt om både mig och sin son. Frida började pipa för att hon inte fick vara med. Ja log och sträckte ut ena armen mot henne. Farfar släppte taget om pappa och mig, och pappa släppte mig. Sen tog han upp Frida i sin famn, sen gav han mig henne. Men hon var för tung så pappa höll kvar sina starka armar under den tunga hundkroppen. Sen kom farfar igen och kramade om allihopa.
"Nu är alla tillbaka." sa jag i både pappas och farfars famn efter som båda höll om mig samtidigt, och pappa höll Frida uppe i min famn.
"Vi kommer alltid finnas här för dig." sa pappa.
"Vi måste dra oss tillbaka nu." sa farfar och släppte taget. Pappa tog Frida ifrån mig och ställde henne på marken igen.
"Gumman vi måste gå nu." sa min far och tittade sorgset på mig.
"Pappa snälla försvinn inte." sa jag och tittade sorgset på honom, farfar och Frida.
"Krama om Frida en sista gång innan hon går iväg med farfar." sa pappa.
Jag gjorde som han sa, jag kramade Frida hårt och grävde ner mitt ansikte i hennes päls.
"Hejdå gumman." mumlade jag i hennes päls. Och släppte taget, sen reste jag mig och gick fram till farfar.
"Hejdå farfar."sa jag och kramade om honom också.
"Kom Viktoria, så ska jag tala om en sak för dig." sa min far. Jag gick fram till min far. Han tog mig i handen när jag nådde fram till honom, jag tittade bakåt dit Frida och farfar hade ståt men där stod ingen kvar. Pappa grävde efter något i sin byxficka och tog fram ett armband. Armbandet var gjort i äkta guld och på själva armbandet satt det en berlock som liknade Frida på pricken.
"Äh pappa. Det där kommer väl ändå inte finnas sen." sa jag.
"Jo det kommer sitta kvar på din arm. Och lova mig en sak. Bär alltid på det här." sa han och höll fram armbandet så jag kunde titta närmre på det.
"Jag lovar."
Pappa tog min högra arm och satte på mig armbandet. Sen kramade han om mig innan han gick.
"Pappa när ses vi igen?" ropade jag efter honom.
"Imorgon kväll när du har somnat." sa han och försvann.
Jag vaknade med ett ryck. Först fattade jag inte vad som har hänt, men sen kom jag på det. Jag hade ju träffat pappa, farfar och Frida. Och pappa gav mig ett armband.
*ARMBAND!* tänkte jag och ryckte åt mig höger armen. På armen satt det armband i äkta guld, på guld armbandet satt det en berlock som liknade Frida på pricken.
"Glöm inte oss Viktoria. Vi finns alltid hos dig."
Jag ryckte till och tittade upp. Framför min sovrumsdörr stod dom som jag saknade mest av allt, dom var genomskinliga men man kunde se deras konturer vad dom hade för färger på kläderna och Fridas päls. Sen försvann dom. Där satt jag i sängen förvånad över det som hade hänt. Hade jag drömt? Nej, jag tittade på armbandet. Det som hade hänt var verkligt.
"Jag ska aldrig glömma er." mumlade jag och höll högra armen mot bröstet.
"Aldrig!"
Slut!
Författare:
Jag, Viktoria
15 år
Varför jag skrev denna:
Dom flesta kanske tror att dom har förlorat en person för evigt men det har dom inte utan dom lever vidare i era hjärtan. Jag har förlorat 3 riktigt nära personer, 1 ut av dom är ett djur. Se berättelsen handlar om mig och mina känslor. Men en sak ska ni ha klart för er. Jag satt faktiskt och grät samtidigt som jag skrev "En dröm blir verklig." egentligen skulle den bli en dikt men det vart en ändring.
Annons
Visa toppen
Show footer