Igår sålde jag min själ till facebookdjävulen...

Det var ett hårt slag måste jag säga..

Men för ala er som spottar, svär och gör kors i taket just nu, måste jag berätta den väl legitimerade anledningen till detta dråpslag.

Jo, 2002 var jag på ett scoutläger, där jag mötte en alldeles underbar man vid namn Beppe Niccolini. Vi hade några sjukt sköna stunder ihop, där vi blandannat brände fast sås i en kastrull och där jag blev utskälld av en grinig snubbe för att jag åt glass i deras radiotält. (Beppe är radioamatör)

Men iallafall...När vi sen åkte hem från lägret, brevväxlade vi i några år, med det allra sista brev jag fick från honom kom 2004. Så det är alltså cirka fem år sedan jag hört från denna man. Och iochmed att han hade gjort "lumpen" så visste jag att han skulle kunna bli kallad, och om inte alla visste det...Det har varit ett krig i Irak. . .

Jag trodde alltså att denna man var död...men av någon anledning bad jag min fader att söka på hans namn på facebook, och gissa vad?! Där var han...livs levande

För första gången på länge rann det glädjetårar..Så jag hade ju inget annat val än att skaffa en sån dära äcklig facebooksak för att kunna hålla kontakten. Tack vare detta har jag nu också bättre kontakt med min ena frans: Priscilla

vad gött, så du har skaffat facebook nu?