February
Saturday 26 March 2011 photo 4/6
|
- Den var sååhäääär liten... Jag lovar!
Glöm inte Earth Hour ikväll! Mys till det med lite ljus och sånt, det ska jag göra =)
(skrivet våren 2010)
Det finns alltid två sätt att se på saker. Antingen så ser man att det blåser, är kallt och typiskt hemskt sverigeväder. Eller så ser man att det är vår sol, gröna blad på träden och fullt av fåglar som kvittrar.
Oftast väljer man det enklaste sättet, vilket för många är en synonym för negativa sättet att se på omvärlden.
Jag såg honom rakt in i ögonen, eller vad jag trodde var hans ögon. I själva verket blundade han. Trots att jag såg detta för efter ett tag så generades jag fortfarande av att titta på honom. När som helst kunde han slå upp sina blå ögon och titta tillbaka. Jaha, och? Skulle det döda mig? Hela bussen skakade till och jag suckade. Utanför kämpade sig en kille med krulligt svart hår fram genom vinden. Ett bra tag höll han samma takt som bussen, men sedan gasade vår lilla gröna fyrhjuling och vi lämnade honom bakom oss.
Det är så många människor man ser, som man aldrig någonsin kommer att se igen. Se dig omkring nästa gång du sitter på en buss. Medan din tillvaro skakar och brummar, så sitter det personer runt dig som du inte vet ett skit om och inte heller vet de ett skit om dig. Ingen av er bryr er, men så är det. Ser du tanten en bit framför dig? Ser hon kanske lite otålig ut? Tänk efter, kanske är hon jättesen till något viktigt? Kanske står hon inför ett viktigt val?
Bussen saktade in, nej, den bromsade in. Alla försökte se oberörda ut av det plötsliga stoppet, men jag vet att alla reflekterade över det. Killen med solglasögonen reste sig och jag såg att hans byxor skar sig mot resten av hans kläder. Han hade en sommargrön jacka, en löst sittande tröja med USA ’s flagga på. Den var ljust grå och såg väldigt bekväm ut. Hans dreadlocks var instoppade i den stora, stickade mössan. Klockan. Den var metallglansigt grå och passade inte heller in. Dörrarna öppnades långsamt och killen försvann. Kommer aldrig att se honom igen. Suck.
Har du tänkt på hur tråkigt det är att sitta på en buss egentligen? Alla sitter helst ensamma, om de inte har någon bekant med sig. Om man absolut måste så kanske man kan tänka sig att sätta sig bredvid en främling. Det ända som man utbyter med denna främling är ett eventuellt ursäktande leende när man måste gå av eller släppa förbi personen i fråga.
Jag njöt av bussens brummande fram till min station. Precis innan jag ska av vill jag alltid stanna. Eller i alla fall nästan alltid. Det är så varmt och skönt på bussen, man har kommit till rätta i sätet. Dock skuttade jag ut ur bussen och började kampen mot vinden. Väl vid min mörkgrå dörr drog jag in ett sista djupt andetag i eftermiddagens luft och låste upp. Öppna dörren och stängde den i nästan en rörelse. Värmen slingrade sig in genom mina kalla kläder och jag kunde inte låta bli att slappna av.
Jag kommer aldrig att se dem igen.
Kanske, men jag kommer inte att veta det, för jag kommer inte ihåg deras ansikten. Inte ens hans.
www.hobbymupp.weebly.com
Glöm inte Earth Hour ikväll! Mys till det med lite ljus och sånt, det ska jag göra =)
(skrivet våren 2010)
Det finns alltid två sätt att se på saker. Antingen så ser man att det blåser, är kallt och typiskt hemskt sverigeväder. Eller så ser man att det är vår sol, gröna blad på träden och fullt av fåglar som kvittrar.
Oftast väljer man det enklaste sättet, vilket för många är en synonym för negativa sättet att se på omvärlden.
Jag såg honom rakt in i ögonen, eller vad jag trodde var hans ögon. I själva verket blundade han. Trots att jag såg detta för efter ett tag så generades jag fortfarande av att titta på honom. När som helst kunde han slå upp sina blå ögon och titta tillbaka. Jaha, och? Skulle det döda mig? Hela bussen skakade till och jag suckade. Utanför kämpade sig en kille med krulligt svart hår fram genom vinden. Ett bra tag höll han samma takt som bussen, men sedan gasade vår lilla gröna fyrhjuling och vi lämnade honom bakom oss.
Det är så många människor man ser, som man aldrig någonsin kommer att se igen. Se dig omkring nästa gång du sitter på en buss. Medan din tillvaro skakar och brummar, så sitter det personer runt dig som du inte vet ett skit om och inte heller vet de ett skit om dig. Ingen av er bryr er, men så är det. Ser du tanten en bit framför dig? Ser hon kanske lite otålig ut? Tänk efter, kanske är hon jättesen till något viktigt? Kanske står hon inför ett viktigt val?
Bussen saktade in, nej, den bromsade in. Alla försökte se oberörda ut av det plötsliga stoppet, men jag vet att alla reflekterade över det. Killen med solglasögonen reste sig och jag såg att hans byxor skar sig mot resten av hans kläder. Han hade en sommargrön jacka, en löst sittande tröja med USA ’s flagga på. Den var ljust grå och såg väldigt bekväm ut. Hans dreadlocks var instoppade i den stora, stickade mössan. Klockan. Den var metallglansigt grå och passade inte heller in. Dörrarna öppnades långsamt och killen försvann. Kommer aldrig att se honom igen. Suck.
Har du tänkt på hur tråkigt det är att sitta på en buss egentligen? Alla sitter helst ensamma, om de inte har någon bekant med sig. Om man absolut måste så kanske man kan tänka sig att sätta sig bredvid en främling. Det ända som man utbyter med denna främling är ett eventuellt ursäktande leende när man måste gå av eller släppa förbi personen i fråga.
Jag njöt av bussens brummande fram till min station. Precis innan jag ska av vill jag alltid stanna. Eller i alla fall nästan alltid. Det är så varmt och skönt på bussen, man har kommit till rätta i sätet. Dock skuttade jag ut ur bussen och började kampen mot vinden. Väl vid min mörkgrå dörr drog jag in ett sista djupt andetag i eftermiddagens luft och låste upp. Öppna dörren och stängde den i nästan en rörelse. Värmen slingrade sig in genom mina kalla kläder och jag kunde inte låta bli att slappna av.
Jag kommer aldrig att se dem igen.
Kanske, men jag kommer inte att veta det, för jag kommer inte ihåg deras ansikten. Inte ens hans.
www.hobbymupp.weebly.com
Visa toppen
Show footer