March
Sunday 9 November 2008 photo 7/8
|
Falloutbloggen
Deathclaws...
Karaktär: Sam Skeyti, herren jesus krist själv med en minigun.
Speltid: 30:16:42
Plats: ett klick söder om Old Olney.
Vinden blåser i postapokalypsnatten, jag beundrar fullmånen medans jag smålunkar över prärien. Jag närmar mig stört långsamt ruinerna av Old Olney. Alla vet att ruiner är lika med ettriga raiders, och jag är stört trött på att panga raiders. Dock måste jag in i Old Olney för att hitta Vault 92, som jag äntligen lokaliserat efter att ha VÄNT UPP OCH NER på hela D.C. i min jakt på Vault-tecs huvudkontor där Vaultkoordinaterna fanns. Nåväl, jag är grymt motiverad.
Efter att ha scannat området utanför ruinerna efter livstecken upptäcker jag låångt lååångt borta invid en byggnad.. en deathclaw. "Håhå!", tänker jag, "ny fiende att skjuta i huvudet! Undrar hur den ser ut när den dör?". Hade hört nån i staden säga nått om att det var fullt med såna illbattingarna här norröver. Byter raskt till good old sniper rifle, nya fiender måste ju testas med lite seriösare eldkraft än gamla töntiga hunting rifle. Sagt och gjort, pangar iväg mina två sniperskott i VATS, en träff mot huvudet och andra skottet missar. Betänkt att det var rackarns i mig en horisont emellan mig och mr. deathclaw. Och vad händer? Satjäveln tar en femtedel i skada och sätter iväg i full karriär mot mig..
Stopp där. Jag har som bekant vänt upp och ner på varenda sten i hela D.C. i min jakt på Vault-tec, så jag har skjutit/hackat/slagit/styckat supermutanter, ferals, talon merc company och deras morsor, you name it. Heck, hade jag varit ond hade jag fasiken fått Brotherhood att skita fartränder. Och varenda en av dessa ovannämnda fiender har snällt lagt sig ner och dött ganska omgående, med mitt ihärdiga hamrande mot deras kranier med diverse gevär. Och om det skulle vara trångt läge blir det minigun eller combat shotgun som gäller. Funkar alltid. ALLTID.
Tillbaks till deathclawn som nu har sprungit 150 meter på en rackarns millisekund och försöker slajsa mig i små små små buljongtärningar. I min blotta förskräckelse lyckas jag få upp shotgunen och blastar honom sönder och samman. Pust. "Äntligen lite äkta motstånd! Boooya!" tänkte jag nöjt när jag börjar smyga mig innåt ruinerna.
Bad call mr. Hoffman... smygandes och duckandes runt i ruinerna väntar jag tålmodigt på att deathclaw nr.2 ska komma inom lagom räckhåll för att få en missil från mitt raketgevär uppkört i fel kroppsöppning, då hans polare (!) smugit sig på mig ljudlöst (!!) när jag suttit och iaktagit mitt offer i stillan ro. Slaffs! Load. Grannarna undrade nog vem det var som skrek som en liten liten nerkissad flicka. Och ungefär så fortsätter det..
Jävla deathclaws..
Comment the photo
Forsätt skriva fallout dagbok. mycket läsbart.
4 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/hoffman/293119075/
Visa toppen
Show footer