July
Wednesday 28 January 2009 photo 2/2
|
Jag och Frank Sinatra
Torsdag 25 april
Kärlek klockan elva
Kras.
Hon krossar mig under foten. Som vanligt. Å jag har inte en chans… Honär för mäktig, den där flickan. Trampar bara rakt fram, fast nätt ochvackert. Men hon trycker ändå ner mig så obarmhärtigt. Jag tror inteens att hon vet vem jag är. Nej, det gör hon inte. Hur skall jag bäramig åt då? Rädda henne från att bli överkörd av en spårvagn… Kidnappahenne och tvinga henne att tycka om mig… Herre Gud! Jag som… råkar varaen av de särklassiga och… och mest storartade och mest kompliceradeoch… och storslagna (och snällaste) pojkar på den här skolan. SomFrank, den perfekta skapelsen, född att lyckas, att häpnas, att dyrkas.En dag blinda, söta flicka, ja, en dag skall JAG också lyftas upp ochabsorberas från den här mänskliga, dödliga världen. Ja, just det.Precis så! En dag kanske jag regerar här i universum. En dag skall jagvisa henne. Då kommer hon att inse sitt misstag.
En dag skall jag verkligen…
En dag
Hon riktigt utlånar mig, spottar på mitt hjärta. Flickan iblommig klänning. Hon med ögon av silver, med hår av guld, med kindersom rosor, hon med lockar som vågor, hon som alltid krossar mig underfoten… Kras.
Komplex klockan tolv
Jo, så är det just nu. Är kärlek kanske bara en sak för idiotersom jag?Jag vet faktiskt inte.Annars är jag väl ganska nöjd. Fast jag helst vill se mitt namntatuerat på hennes bröst. Nöjd på denna olyckliga planet. Jag riktigtfrossar i olycka, det höjer mitt självförtroende, glad över att jaginte är den ende som krossas under vackra fötter. Ibland inser jag tilloch med att jag faktiskt ÄR storartad. Som när jag ser samskolansvärsta fähundar segla förbi. Dömda till att le, ständigt glada. Gråterdom någongång? Jo, det gör dom säkert. Precis som jag. Bra."Nog är vi väl på väg mot helvetet i alla fall", tänker jag ibland.Hela jordklotet, allihop, till och med gudarna, förmodligen också minbästa vän Frank. Den fantastiske storstadsromantikern, den perfektaskapelsen. Han som lyckas göra natt till dag, Frank, min idol och minvän. Han är svår att ta kål på. Och han är mitt enda hopp. I denna såolyckliga värld.
Politik klockan ett
När jag var mindre brukade jag ta övningsrundor i stadenslyxkvarter. "För att förbereda mig på min framtid", sa jag. Jag tyckteom vad jag såg där. Dom som bodde där var märkvärdiga. Dom hade vad deflesta andra ville ha.Jag traskade runt, runt, runt. Jag gillade kvarteren. Jag gillade husenmed de stora trädgårdarna och alla de där träden utmed gatorna. De sombodde där var så rika och vackra. Jag ser inget fel i att vara rik. Endel fnyser åt rikedom. Jag tycker att det verkar behagligt. Det kanskeär sant att man kan köpa sig mer lycka. Som i filmerna och i sångerna.Jag börjar tröttna på att dom säger att det inte är så. Men det spelaringen roll. Och politik är ändå ingenting för mig. Jag vet knapptskillnad på Hitler och Herkules och det rör mig inte i ryggen. Blirbara så trött och så ledsen när jag hör människor predika om huramerikanarna borde göra slut på Saddam.Själv har jag inga politiska åsikter.Det är ett sätt att segla fritt.
Ateist klockan två
När jag var elva år, nästan tolv:Vackra flickor gillar bara stora pojkar med mycket muskler och pojkargillar bara tjejer med stora bröst. Varför kan vi inte få lära oss sånti skolan?", frågade jag vår lärarinna under en biologilektion. Hon sågalldeles chockad ut. Helt mållös."Tja, jag vet inte Håkan", svarade hon "Är det (ähum) vetenskapligt?"(Utspritt mummel och skratt)"Varför är vissa människor hånfulla och elaka och överlägsna?", frågadejag. Det blev helt tyst. Jag hade allas uppmärksamhet. Jag skulle viljafråga var och en om det. Men lektionen slutade, olyckligtvis, och jagtänkte:Det här förbannade livet, den här förbannade staden, de här förbannademänniskorna, de här förbannade vännerna, den här förbannadeaprilhimlen, de där förbannade gudarna. Finns de någonstans? Är detbara jag och mina trumpinnar nu? Torkar aldrig oceanerna ut?Vackra flickor gillar bara stora pojkar med mycket muskler och allapojkar är förälskade i de vackraste flickorna. Är inte det fakta,förbannade gudar. Har ni aldrig tänkt på det? Aldrig någonsin.Det är DET ENDA som jag tänker på när jag går här i korridorerna.Hjälper det överhuvudtaget att jag skriver såhär om det? Har jagnågonsin fått något svar?NÅGONSIN?Hoppas att ni läser det…
Arg klockan tre
Häromdagen träffade jag en pojke som jag inte träffat på länge.Vi sa inte så mycket. Har aldrig varit kompisar, och jag var intesärskilt glad åt att se honom. Jag gillade honom inte, hade aldriggjort det heller för den delen. Han var hånfull och log fånigt ochirriterande hela tiden. Försökte sätta sig över mig. För mig spelar DETingen roll, men med det där leendet var det värre.Han stank ur munnen. Jag fick lust att kasta mig fram och slå honom påkäften, men gjorde inte det. Han skulle väl ha krossat mig under foten,precis som han gjorde när vi var små. Precis som flickan i blommigklänning. Krossat mig under foten. Smack. Och det där groteska leendet.Irriterande, hånfullt. Han hade en flickvän och redan en stor bil ochallt gick bra för honom. Utmärkt förresten.Bilen stod brevid. Alldeles blänkande, en sån där gammal tvåfärgad, meden massa krom. Verkligen vacker, som de där plasthuvarna, stor ochbullig. Enorm. Som läderlappens bil, som en gangsterbil.Själv har jag bara en rostig jättetrehjuling med ett Harley Davidssonklistermärke på, ingen flickvän och allt går åt helvete vilken timmesom helst. Jag SKULLE ha slått honom på käften.Jag satt på en bänk vid Hedens parkeringsplats och lästeskvallerspalterna i föregående dags Expressen och jag tittade på bilen.Den vackraste jag sett. Klockan var omkring tre, de andra hadegymnastiklektion och jag befann mig i mitt vanliga tillstånd. Jagmenar, ni vet, ingenting funkar: flickor, kompisar, värdet, pengar,bristen på pengar, de rykande fabrikerna. Så kom han där medflickvännen. Jag kände igen honom direkt på det där flinet.- Nämen är det inte lilla Håken ponken!, sa han (hånfullt) när han ficksyn på mig.
- Kalla mig inte Håkan, sa jag. Vet du inte vem jag är? Jag är mycket mäktig, jag är Frank.
- Vem då, Frank?
- Frank Sinatra!
- Okej då, Frank Sinatra, vart är du på väg?
Jag njöt faktiskt lite.
- Till helvetet, svarade jag.
- Du har då inte växt ett skit sen jag klådde upp dig sist. Va en man, din barnrumpa.
- Nej, jag tycker det verkar väldigt tråkigt. Förresten är jag mer intresserad av tjejer.
- Jag tycker verkligen att du är en skitstövel, Håkan.
- Jag med. Stick nu, du besvärar mig.
Han och flickvännen, som också flinade sådär, klev in i läderlappsbilenoch åkte iväg. Och jag tog min rostiga jättetrehjuling till helvetet.
Lite ledsen klockan fyra
Jag är en pojke med en del problem och jag förmodar att deflesta av dom är självförvållade. "Ofta blir det vad man gör det till",säger John Blund. Jag antar att han har rätt, som vanligt.Alla gudomliga makter. Håll mig alltid i minnet. Det här är enkungörelse:Jag kan inte spela saxofon som Charlie Parker.Och jag kan inte få tillräckligt mycket skäggstubb för att se ut somkapten Haddock. Jag är en pojke. Kommer nog vara det i resten av mittliv.Jag trivs ganska bra med det.Flickan jag älskar tycker bara synd om mig. Jag gillar inte köttkorvoch tillgjorda människor (man vet aldrig vad som finns inuti dom).Världen tycks vända sig emot mig. Jag blir äldre.- Jag är ledsen, Frank Sinatra. Varför kan inte världen…
- För att det är så här det är, viskar någon.
- Men jag vill leva i en värld där sångerna blir verklighet.
Det måste finnas ett sånt ställe. Det bara måste! Det måste!
Och Frank Sinatra svarar: Ingenting.
skreven av HÅkan Hellström 17 år gammal
Torsdag 25 april
Kärlek klockan elva
Kras.
Hon krossar mig under foten. Som vanligt. Å jag har inte en chans… Honär för mäktig, den där flickan. Trampar bara rakt fram, fast nätt ochvackert. Men hon trycker ändå ner mig så obarmhärtigt. Jag tror inteens att hon vet vem jag är. Nej, det gör hon inte. Hur skall jag bäramig åt då? Rädda henne från att bli överkörd av en spårvagn… Kidnappahenne och tvinga henne att tycka om mig… Herre Gud! Jag som… råkar varaen av de särklassiga och… och mest storartade och mest kompliceradeoch… och storslagna (och snällaste) pojkar på den här skolan. SomFrank, den perfekta skapelsen, född att lyckas, att häpnas, att dyrkas.En dag blinda, söta flicka, ja, en dag skall JAG också lyftas upp ochabsorberas från den här mänskliga, dödliga världen. Ja, just det.Precis så! En dag kanske jag regerar här i universum. En dag skall jagvisa henne. Då kommer hon att inse sitt misstag.
En dag skall jag verkligen…
En dag
Hon riktigt utlånar mig, spottar på mitt hjärta. Flickan iblommig klänning. Hon med ögon av silver, med hår av guld, med kindersom rosor, hon med lockar som vågor, hon som alltid krossar mig underfoten… Kras.
Komplex klockan tolv
Jo, så är det just nu. Är kärlek kanske bara en sak för idiotersom jag?Jag vet faktiskt inte.Annars är jag väl ganska nöjd. Fast jag helst vill se mitt namntatuerat på hennes bröst. Nöjd på denna olyckliga planet. Jag riktigtfrossar i olycka, det höjer mitt självförtroende, glad över att jaginte är den ende som krossas under vackra fötter. Ibland inser jag tilloch med att jag faktiskt ÄR storartad. Som när jag ser samskolansvärsta fähundar segla förbi. Dömda till att le, ständigt glada. Gråterdom någongång? Jo, det gör dom säkert. Precis som jag. Bra."Nog är vi väl på väg mot helvetet i alla fall", tänker jag ibland.Hela jordklotet, allihop, till och med gudarna, förmodligen också minbästa vän Frank. Den fantastiske storstadsromantikern, den perfektaskapelsen. Han som lyckas göra natt till dag, Frank, min idol och minvän. Han är svår att ta kål på. Och han är mitt enda hopp. I denna såolyckliga värld.
Politik klockan ett
När jag var mindre brukade jag ta övningsrundor i stadenslyxkvarter. "För att förbereda mig på min framtid", sa jag. Jag tyckteom vad jag såg där. Dom som bodde där var märkvärdiga. Dom hade vad deflesta andra ville ha.Jag traskade runt, runt, runt. Jag gillade kvarteren. Jag gillade husenmed de stora trädgårdarna och alla de där träden utmed gatorna. De sombodde där var så rika och vackra. Jag ser inget fel i att vara rik. Endel fnyser åt rikedom. Jag tycker att det verkar behagligt. Det kanskeär sant att man kan köpa sig mer lycka. Som i filmerna och i sångerna.Jag börjar tröttna på att dom säger att det inte är så. Men det spelaringen roll. Och politik är ändå ingenting för mig. Jag vet knapptskillnad på Hitler och Herkules och det rör mig inte i ryggen. Blirbara så trött och så ledsen när jag hör människor predika om huramerikanarna borde göra slut på Saddam.Själv har jag inga politiska åsikter.Det är ett sätt att segla fritt.
Ateist klockan två
När jag var elva år, nästan tolv:Vackra flickor gillar bara stora pojkar med mycket muskler och pojkargillar bara tjejer med stora bröst. Varför kan vi inte få lära oss sånti skolan?", frågade jag vår lärarinna under en biologilektion. Hon sågalldeles chockad ut. Helt mållös."Tja, jag vet inte Håkan", svarade hon "Är det (ähum) vetenskapligt?"(Utspritt mummel och skratt)"Varför är vissa människor hånfulla och elaka och överlägsna?", frågadejag. Det blev helt tyst. Jag hade allas uppmärksamhet. Jag skulle viljafråga var och en om det. Men lektionen slutade, olyckligtvis, och jagtänkte:Det här förbannade livet, den här förbannade staden, de här förbannademänniskorna, de här förbannade vännerna, den här förbannadeaprilhimlen, de där förbannade gudarna. Finns de någonstans? Är detbara jag och mina trumpinnar nu? Torkar aldrig oceanerna ut?Vackra flickor gillar bara stora pojkar med mycket muskler och allapojkar är förälskade i de vackraste flickorna. Är inte det fakta,förbannade gudar. Har ni aldrig tänkt på det? Aldrig någonsin.Det är DET ENDA som jag tänker på när jag går här i korridorerna.Hjälper det överhuvudtaget att jag skriver såhär om det? Har jagnågonsin fått något svar?NÅGONSIN?Hoppas att ni läser det…
Arg klockan tre
Häromdagen träffade jag en pojke som jag inte träffat på länge.Vi sa inte så mycket. Har aldrig varit kompisar, och jag var intesärskilt glad åt att se honom. Jag gillade honom inte, hade aldriggjort det heller för den delen. Han var hånfull och log fånigt ochirriterande hela tiden. Försökte sätta sig över mig. För mig spelar DETingen roll, men med det där leendet var det värre.Han stank ur munnen. Jag fick lust att kasta mig fram och slå honom påkäften, men gjorde inte det. Han skulle väl ha krossat mig under foten,precis som han gjorde när vi var små. Precis som flickan i blommigklänning. Krossat mig under foten. Smack. Och det där groteska leendet.Irriterande, hånfullt. Han hade en flickvän och redan en stor bil ochallt gick bra för honom. Utmärkt förresten.Bilen stod brevid. Alldeles blänkande, en sån där gammal tvåfärgad, meden massa krom. Verkligen vacker, som de där plasthuvarna, stor ochbullig. Enorm. Som läderlappens bil, som en gangsterbil.Själv har jag bara en rostig jättetrehjuling med ett Harley Davidssonklistermärke på, ingen flickvän och allt går åt helvete vilken timmesom helst. Jag SKULLE ha slått honom på käften.Jag satt på en bänk vid Hedens parkeringsplats och lästeskvallerspalterna i föregående dags Expressen och jag tittade på bilen.Den vackraste jag sett. Klockan var omkring tre, de andra hadegymnastiklektion och jag befann mig i mitt vanliga tillstånd. Jagmenar, ni vet, ingenting funkar: flickor, kompisar, värdet, pengar,bristen på pengar, de rykande fabrikerna. Så kom han där medflickvännen. Jag kände igen honom direkt på det där flinet.- Nämen är det inte lilla Håken ponken!, sa han (hånfullt) när han ficksyn på mig.
- Kalla mig inte Håkan, sa jag. Vet du inte vem jag är? Jag är mycket mäktig, jag är Frank.
- Vem då, Frank?
- Frank Sinatra!
- Okej då, Frank Sinatra, vart är du på väg?
Jag njöt faktiskt lite.
- Till helvetet, svarade jag.
- Du har då inte växt ett skit sen jag klådde upp dig sist. Va en man, din barnrumpa.
- Nej, jag tycker det verkar väldigt tråkigt. Förresten är jag mer intresserad av tjejer.
- Jag tycker verkligen att du är en skitstövel, Håkan.
- Jag med. Stick nu, du besvärar mig.
Han och flickvännen, som också flinade sådär, klev in i läderlappsbilenoch åkte iväg. Och jag tog min rostiga jättetrehjuling till helvetet.
Lite ledsen klockan fyra
Jag är en pojke med en del problem och jag förmodar att deflesta av dom är självförvållade. "Ofta blir det vad man gör det till",säger John Blund. Jag antar att han har rätt, som vanligt.Alla gudomliga makter. Håll mig alltid i minnet. Det här är enkungörelse:Jag kan inte spela saxofon som Charlie Parker.Och jag kan inte få tillräckligt mycket skäggstubb för att se ut somkapten Haddock. Jag är en pojke. Kommer nog vara det i resten av mittliv.Jag trivs ganska bra med det.Flickan jag älskar tycker bara synd om mig. Jag gillar inte köttkorvoch tillgjorda människor (man vet aldrig vad som finns inuti dom).Världen tycks vända sig emot mig. Jag blir äldre.- Jag är ledsen, Frank Sinatra. Varför kan inte världen…
- För att det är så här det är, viskar någon.
- Men jag vill leva i en värld där sångerna blir verklighet.
Det måste finnas ett sånt ställe. Det bara måste! Det måste!
Och Frank Sinatra svarar: Ingenting.
3 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/hogerflingan/324915523/
Visa toppen
Show footer