Jag fattar inte! Jag fattar inte hur du kan göra så här mot mig! När jag redan ligger platt på marken så ger du mig ett knytnävslag HÅRT SOM FAN i magen. När du VET hur jag mår! Det blir ju inte bättre av det här precis... Men jag har väl kanske mig själv att skylla på..? Med det jag gjorde, det var omedvetet, jag ville inte göra dig illa... Det gör ONT i mig nu när jag vet hur du tog det... Dig som jag älskar så högt och så mycket! Men jag har inte valt att själv att vara sjuk! Det tar på psyket att ha varit sjuk i 10 månader! Jag har inte känt mig så jävla.. Nej jag vet inte. Men det tar på psyket att aldrig ALDRIG få känna sig riktigt frisk! Jag förstår om du är less på mig, men jag kommer ju bli bra! Det är ju inte den riktiga Frida du har umgåtts med de senaste månaderna... Jag har mått dåligt hela tiden, men vad mår jag nu? Sämst. Totalt jävla jättesämst! Och jag känner mig totalt jävla fulast och äckligast och tjockast i hela världen. Mitt självförtroende är botten! Sjukdomen (och kortisonet) har gjort att jag har gått upp 10 kg (TIO KILO) på några månader... Det känns liksom som om det kvittar.. Det kvittar att gå upp på morgonen och sminka sig, jag är lika ful och tjock i alla fall. Orka ha jeans, de flesta har blivit för små! Vet ni hur det känns..? Nu när jag behöver dig som mest kanske du rycks bort från mig... Hur ska jag klara det? Det har gått mer än ett år.. Blir det inte mer..? Var det inte du som viskade i mitt öra "Det ska alltid vara du och jag Frida, jag ska aldrig lämna dig, vad som än händer. Du är det bästa som har hänt mig". Jag ber dig.. Snälla tänk om.. Jag älskar dig.

Annons

The photo has no tags

June 2011