Dag 21- Min värsta dag jag kommer ihåg.

Det var en vanlig skoldag, jag var ung och naiv, trodde på att allt var glatt, oskyldig och glad var jag på väg från skolan, sparkandes på min gympapåse. När jag kommer hem och låser upp dörren (jag hade precis fått egna hemnycklar och jag var överlycklig för det, stolt till och med). När jag kommer hem är ingen annan hemma, jag gör mellis och äter två mackor. Jag sätter mig i vardagsrummet och börjar spela Playstation. (Dragon Ball Z Budokai.)

Efter någon timme kommer pappa hem och är ovanligt tyst. Han slänger nycklarna på vardagsrumsbordet och går sakta till mig, stänger av spelet. Jag blir arg för att jag inte hade sparat (vilket jag inser nu, var så jävla dumt av mig).

Han sätter sig i soffan och säger att jag också borde sätta mig.

Sen, så börjar han berätta, hur min gammelmorfar inte mått så bra på senaste tiden, att han hade bott på sjukhuset och att han hade varit sjuk. Att det var därför jag inte kunde träffa honom. Sen så berättar han att Olle skulle genomgå en hjärnoperation under dagen. Men att han dog på operationsbordet.

Det var en värsta dagen i mitt liv och jag hade aldrig haft en sån känslomässig, tårfylld och ensam känsla någonsin i mitt liv innan dess.

Jag vet hur det känns. Jag vet verkligen hur det känns.