Vi är trots allt stjärnorna,
så låt oss inta scenen...

Jag rullar min själ i pärlsocker,
hoppas att det ska täcka över alla skråmor.
Hoppas att du inte ska se...
se hur jag ser ut på riktigt.

När jag möter dig på scenen,
vrålar du desperat, att du älskar mig.
Och orden slår ner mig,
för du ser inte min splittrade själ.

Jag ligger tyst på golvet,
du tittar på mig utan att se.
Du förstår inte att kärlek inte existerar,
i den värld vi har valt.

Den här gången reser jag mig inte,
ger jag dig inte den beröring du behöver.
Ligger kvar på golvet i sorg,
och ser på när du kvävs.

Du får inget syre längre,
när lögnerna inte utger sin svarta luft.
Vi förblir döda i scenens starka ljus,
bara för att vi inte kunde se mörkret.

Vi är trots allt publiken,
Så låt oss applådera...

Vad du skriver bra Henke! Helt sjukt vad du har talang.