April
Friday 26 February 2010 photo 1/1
|
Mamma, häromdagen när jag satt och pilla mig i naveln kom jag att tänka på en sak, en liten påminnelse om nånting väldigt viktigt, nånting som fick mig att tänka på hur jag blev jag!
Det är säkert svårt att föreställa sig att jag en gång var liten, hjälplös och helt beroende av någon annan, men det var jag. Och nån annan, det var du, mamma. Det var du som visade mig min första fjäril och min första regnbåge. Du var med när jag tog mina allra första steg. Du var den första som fick mig att skratta och le och du var där när jag sa mina första ord.
Jag blir jätte glad när folk säger att jag liknar dig, och det stämmer ju! Vi har samma ögon, samma öron och samma näsa. Om jag tänker efter så är det inte så konstigt, jag kommer ju alltid vara en del av dig eftersom du skapade mig. Du formade mitt ansikte med miljoner ömma kyssar. Du delade med dig av allt det som gör dig så speciell, vänlighet, överseende, ärlighet, uthållighet, eftertänksamhet och framför allt TÅLAMOD.
Du lärde mig också att även en riktig hemsk dag kan kännas bra med lite kakor och mjölk. Vad jag menar, mamma, är att du är den grund på vilken min personlighet vilar. Och jag vill bara tacka dig. Tack för att du alltid fick känna mig så varm, trygg och älskad och för att du kallade mig din "egen lilla ängel" Tack för att du alltid ställde upp och gav mig skjuts närsomhelst jag behövde det och för att du inte sa "va vad det jag sa" ens hälften så ofta du kunde ha gjort. Närsomhels jag hamnade i knipa fanns du där. Tack för att du fick mig att inse mitt eget inre och sträcka på ryggen. Tack för att du lärde mig att jag kunde lyckas med allt jag ville om jag bara trodde min mig själv lika mycket som du trodde på mig.
Mamma, du kan inte ana vad det betydde för mig att du alltid fanns där och uppmuntrade mig att förverkliga mina drömmar. Du fick mig självförtroendet att möta all världens utmaningar med ett leende. Men mamma, hur underbart vi än har haft det så har det inte alltid varit frid och fröjd. Visst bråkade vi ibland så att fjädrarna rök. Men när jag tänker efter så är jag den som ska säga "förlåt". Som du kanske minns så var din lilla glädjekälla inte alltid så glad. Förlåt om jag gjorde dig ledsen ibland och orolig och för alla sömnlösa nätter. Jag är jätteledsen att jag ibland var sån pest! Jag är jätteledsen att du inte fick mer tid för dig själv. Bara några ögonblick att tänka och drömma. Allvarligt talat så skulle jag vara helt vilsen utan dig mamma, och jag önskar bara att jag hade mer än ett liv för att betala tillbaka den oändliga skuld jag har till dig. Du har visat mig en värld full av underverk och kärlek. Du har visat mig vägen till ett rikt och meningsfullt liv. Och du har gjort mig lyckligare än du nånsin kan föreställa dig. Jag vill bara att alla ska veta att min mamma är den bästa mamman i världen. För det är du. Tack mamma, kära mamma. Y
Det är säkert svårt att föreställa sig att jag en gång var liten, hjälplös och helt beroende av någon annan, men det var jag. Och nån annan, det var du, mamma. Det var du som visade mig min första fjäril och min första regnbåge. Du var med när jag tog mina allra första steg. Du var den första som fick mig att skratta och le och du var där när jag sa mina första ord.
Jag blir jätte glad när folk säger att jag liknar dig, och det stämmer ju! Vi har samma ögon, samma öron och samma näsa. Om jag tänker efter så är det inte så konstigt, jag kommer ju alltid vara en del av dig eftersom du skapade mig. Du formade mitt ansikte med miljoner ömma kyssar. Du delade med dig av allt det som gör dig så speciell, vänlighet, överseende, ärlighet, uthållighet, eftertänksamhet och framför allt TÅLAMOD.
Du lärde mig också att även en riktig hemsk dag kan kännas bra med lite kakor och mjölk. Vad jag menar, mamma, är att du är den grund på vilken min personlighet vilar. Och jag vill bara tacka dig. Tack för att du alltid fick känna mig så varm, trygg och älskad och för att du kallade mig din "egen lilla ängel" Tack för att du alltid ställde upp och gav mig skjuts närsomhelst jag behövde det och för att du inte sa "va vad det jag sa" ens hälften så ofta du kunde ha gjort. Närsomhels jag hamnade i knipa fanns du där. Tack för att du fick mig att inse mitt eget inre och sträcka på ryggen. Tack för att du lärde mig att jag kunde lyckas med allt jag ville om jag bara trodde min mig själv lika mycket som du trodde på mig.
Mamma, du kan inte ana vad det betydde för mig att du alltid fanns där och uppmuntrade mig att förverkliga mina drömmar. Du fick mig självförtroendet att möta all världens utmaningar med ett leende. Men mamma, hur underbart vi än har haft det så har det inte alltid varit frid och fröjd. Visst bråkade vi ibland så att fjädrarna rök. Men när jag tänker efter så är jag den som ska säga "förlåt". Som du kanske minns så var din lilla glädjekälla inte alltid så glad. Förlåt om jag gjorde dig ledsen ibland och orolig och för alla sömnlösa nätter. Jag är jätteledsen att jag ibland var sån pest! Jag är jätteledsen att du inte fick mer tid för dig själv. Bara några ögonblick att tänka och drömma. Allvarligt talat så skulle jag vara helt vilsen utan dig mamma, och jag önskar bara att jag hade mer än ett liv för att betala tillbaka den oändliga skuld jag har till dig. Du har visat mig en värld full av underverk och kärlek. Du har visat mig vägen till ett rikt och meningsfullt liv. Och du har gjort mig lyckligare än du nånsin kan föreställa dig. Jag vill bara att alla ska veta att min mamma är den bästa mamman i världen. För det är du. Tack mamma, kära mamma. Y
Visa toppen
Show footer