June
Sunday 25 January 2009 photo 1/3
|
Jag har skrivit en novell som är en skolarbete. Skriver den hit, läs om ni vill och kommentera. Personerna har jag bara hittat på. Jag ägnar den här åt Harriet som jag aldrig hann säga farväl till.. <3
Alla andra har redan gått. Jag står ensam kvar i decemberkylan. Snön har nästan smultit, trots att det det borde vara den kallaste tiden på året. Men det är kallt och mörkt, liksom det känns inom mig.
Svalan på gravstenen är vacker. Texten är skriven med guld. Det finns blombuketter i alla färger. Allt är så vackert, men det känns helt bortkastat. Snart kommer det inte att finnas någonting kvar. Bara minnen.
- Är du klar snart? ropar Niklas från nedrevåningen. Vi måste åka iväg nu.
Jag är inne i mitt rum och håller på att byta kläder inför min mammas bröllop. Niklas är van med att vara tvungen att vänta på mig. Men han klagar aldrig. Inte i alla fall så att jag hör det. Han bara ler och skakar på huvudet.
Till slut väljer jag en havsblå klänning och är färdig att ge mig av. När vi kommer ut blåser en kall vindpust mot oss. Jag blir kall i hela kroppen och skyndar mig till bilen. Niklas sätter sig bakom ratten. Jag märker att han inte har sina vantar på sig.
- Jag tror att du har glömt dina vantar i mitt rum, säger jag. Jag kan gå in och hämta dom.
- Nej det behövs inte, säger han. Jag tar dom nästa gång när jag kommer till dig.
Han startar motorn och lägger på radion. Volymen är som vanligt på det högsta, men jag sänker den så att jag kan höra mina egna tankar. Sedan kör vi iväg.
- En snöstorm håller på att närma sig, säger rösten i radion. Vi rekommenderar att alla stannar inomhus efter klockan 20.00.
Min mamma och hennes sambo har varit tillsammans sedan jag var liten. Min pappa har jag inte haft kontakt med sedan han flyttade till Frankrike med sin flickvän för flera år sedan. Hans jobb och pengar betyder allt för honom. Det är hans liv.
Men nu skall mamma och hennes sambo gifta sig, och jag är mer än lycklig för deras skull. Niklas är min bästa vän och han är som en bror till mig, så han fick också en inbjudan.
Vi sitter i bilen och är på väg mot kyrkan och vi lyssnar på hård rock. Vi ser inte fram emot att sitta på en kyrkbänk medan en präst pratar på i evigheter. Jag var senast inne i en kyrka när jag blev konfirmerad för några år sedan.
Det var lika tråkigt i kyrkan som vi hade tänkt oss. Vi satt och viskade till varann och vi fick flera arga blickar. Men det är över nu och nu håller vi på att fira bröllopet på ett vackert ställe som mamma har valt. Det finns ljus och blommor överallt och allt är helt perfekt. Mamma ler och man ser i hennes ögon att hon är lycklig. Dessutom är hon vackrare än någonsin i sin brudklänning. Alla gäster har också roligt. De dansar, äter och pratar med varann. Jag och Niklas sitter i en knut och skrattar åt några gästers klädsel. Var vi än är så har vi alltid lika roligt. Han har alltid gett mig tröst och trygghet.
Flera långa timmar senare är brölloper över. Niklas lovar att föra hem mig. Mamma och hennes sambo skall övernatta på ett hotell så jag får vara ifred hemma.
Medan vi hade varit inomhus och festat har snöstormen börjat. Snön yrar omkring i en väldig fart. Man ser knappt någonting.
I bilen är stämningen lite spänd. Vi sitter tysta för att jag är för trött för att prata och Niklas koncentrerar sig på att köra. Man ser bara några meter framför sig. Jag är lite rädd men säger ingenting. Jag lägger märke till att Niklas håller väldigt hårt om ratten. Kanske är han också lite rädd.
Det är rätt lång väg hem till mig. Niklas är tvungen att köra sakta på grund av snöstormen, så hemvägen känns extra lång. Till slut är jag uttråkad och trött på tystnaden.
- Kan du sätta på radion? frågar jag. Med låg volym tack.
- Såklart, säger Niklas. Jag kom på att jag kan ta mina vantar samtidigt som jag för dig hem.
Han böjer sig ner för att knäppa på radion och från ingenstans kommer en lastbil rakt emot oss.
Jag har Niklas vantar i mina händer. Jag minns när jag stickade dom åt honom och hur glad han blev för dom. Han använde dom hela hösten och vintern. Jag hukar mig ner och sätter vantarna vid gravstenen. En tår rinner ner längs min kind. Jag ler. Jag har redan gråtit så mycket. Härefter vill jag le och minnas alla våra goda stunder. Trots att han inte kommer att vara med mig mer, kommer han alltid att finnas i mitt hjärta. Jag kommer aldrig att glömma min bästa vän, Niklas.
Alla andra har redan gått. Jag står ensam kvar i decemberkylan. Snön har nästan smultit, trots att det det borde vara den kallaste tiden på året. Men det är kallt och mörkt, liksom det känns inom mig.
Svalan på gravstenen är vacker. Texten är skriven med guld. Det finns blombuketter i alla färger. Allt är så vackert, men det känns helt bortkastat. Snart kommer det inte att finnas någonting kvar. Bara minnen.
- Är du klar snart? ropar Niklas från nedrevåningen. Vi måste åka iväg nu.
Jag är inne i mitt rum och håller på att byta kläder inför min mammas bröllop. Niklas är van med att vara tvungen att vänta på mig. Men han klagar aldrig. Inte i alla fall så att jag hör det. Han bara ler och skakar på huvudet.
Till slut väljer jag en havsblå klänning och är färdig att ge mig av. När vi kommer ut blåser en kall vindpust mot oss. Jag blir kall i hela kroppen och skyndar mig till bilen. Niklas sätter sig bakom ratten. Jag märker att han inte har sina vantar på sig.
- Jag tror att du har glömt dina vantar i mitt rum, säger jag. Jag kan gå in och hämta dom.
- Nej det behövs inte, säger han. Jag tar dom nästa gång när jag kommer till dig.
Han startar motorn och lägger på radion. Volymen är som vanligt på det högsta, men jag sänker den så att jag kan höra mina egna tankar. Sedan kör vi iväg.
- En snöstorm håller på att närma sig, säger rösten i radion. Vi rekommenderar att alla stannar inomhus efter klockan 20.00.
Min mamma och hennes sambo har varit tillsammans sedan jag var liten. Min pappa har jag inte haft kontakt med sedan han flyttade till Frankrike med sin flickvän för flera år sedan. Hans jobb och pengar betyder allt för honom. Det är hans liv.
Men nu skall mamma och hennes sambo gifta sig, och jag är mer än lycklig för deras skull. Niklas är min bästa vän och han är som en bror till mig, så han fick också en inbjudan.
Vi sitter i bilen och är på väg mot kyrkan och vi lyssnar på hård rock. Vi ser inte fram emot att sitta på en kyrkbänk medan en präst pratar på i evigheter. Jag var senast inne i en kyrka när jag blev konfirmerad för några år sedan.
Det var lika tråkigt i kyrkan som vi hade tänkt oss. Vi satt och viskade till varann och vi fick flera arga blickar. Men det är över nu och nu håller vi på att fira bröllopet på ett vackert ställe som mamma har valt. Det finns ljus och blommor överallt och allt är helt perfekt. Mamma ler och man ser i hennes ögon att hon är lycklig. Dessutom är hon vackrare än någonsin i sin brudklänning. Alla gäster har också roligt. De dansar, äter och pratar med varann. Jag och Niklas sitter i en knut och skrattar åt några gästers klädsel. Var vi än är så har vi alltid lika roligt. Han har alltid gett mig tröst och trygghet.
Flera långa timmar senare är brölloper över. Niklas lovar att föra hem mig. Mamma och hennes sambo skall övernatta på ett hotell så jag får vara ifred hemma.
Medan vi hade varit inomhus och festat har snöstormen börjat. Snön yrar omkring i en väldig fart. Man ser knappt någonting.
I bilen är stämningen lite spänd. Vi sitter tysta för att jag är för trött för att prata och Niklas koncentrerar sig på att köra. Man ser bara några meter framför sig. Jag är lite rädd men säger ingenting. Jag lägger märke till att Niklas håller väldigt hårt om ratten. Kanske är han också lite rädd.
Det är rätt lång väg hem till mig. Niklas är tvungen att köra sakta på grund av snöstormen, så hemvägen känns extra lång. Till slut är jag uttråkad och trött på tystnaden.
- Kan du sätta på radion? frågar jag. Med låg volym tack.
- Såklart, säger Niklas. Jag kom på att jag kan ta mina vantar samtidigt som jag för dig hem.
Han böjer sig ner för att knäppa på radion och från ingenstans kommer en lastbil rakt emot oss.
Jag har Niklas vantar i mina händer. Jag minns när jag stickade dom åt honom och hur glad han blev för dom. Han använde dom hela hösten och vintern. Jag hukar mig ner och sätter vantarna vid gravstenen. En tår rinner ner längs min kind. Jag ler. Jag har redan gråtit så mycket. Härefter vill jag le och minnas alla våra goda stunder. Trots att han inte kommer att vara med mig mer, kommer han alltid att finnas i mitt hjärta. Jag kommer aldrig att glömma min bästa vän, Niklas.
<3
6 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/iizumi/323603578/
Visa toppen
Show footer