I den svåraste perioden var en sekund lika avskyvärd som ett år
För varenda minut som gick så fälldes det en tår.
Jag var lika rädd som ett barn med föräldrar utan någon gräns
Men den smärtan jag kände finns ingen som kan säga (jag vet hur det känns)

Jag var isolerad som barn och såg livet som en maskerad
ingen visste vad som pågick under min fasad.
I den svåraste perioden fanns det ingen som ville va mitt stöd
Jag fantiserade mycket på nätterna om min egna, personliga död.

När dem andra barnen skrattade så kämpade jag för att inte brista ihop
Jag var ingen direkt för andra, allt jag ville va signalera mina rop.
Sorgen i mitt hjärta som ingen visste om
jag var den ända som hörde rösten när djävulen sa kom.

Jag var arg och förtvivlad jag var på väg därifrån
nätterna var som värst där mindes klassens hån.
var som på gick där hemma var det ingen som visste,
Att min själv var trasig och hur livet mitt jag miste.

I det svåraste mörkret så fanns det inget hopp
inga begränsningar och ingen som sa stopp.
När allting flöt undan och jag lärde mig att ler
så var jag nära slutet när tårarna föll ner.

Annons

The photo has no tags

January 2016