November
Monday 1 August 2011 photo 4/5
|
Läs detta!
Om du vill förstå hur jag må lite bättre.
Jag skrev detta brevet till min pappa nu
och denna texten är viktig för mig!
Du har ingen anledning till att bli sur bara för att jag inte vill ha med dig att göra. Beter dig som en vuxen människa! Jag försöker förklara för dig varför jag avbryter kontakten, men det går ju inte att diskutera med dig. Bara för att jag är din dotter så är det ingen självklar sak att man ha kontakt, det är upp till var och en. Och anledningen är väl ganska logiskt om du tänker efter? Hade du velat ha med en människa och göra om den har misshandlat dig i x antal år? Och sen inte erkänner att!? Bara för att du är min "pappa" så ska jag väl inte acceptera vad som helst, det finns en gräns här med.
Visst om det var någon annan så skulle kontakten var bryten för längesen. Så i en viss del har du rätt, vi har ett annat band. Men nu är det så att du ha klippt det bandet.
Du säger till mig att vi ska lägga att bakom oss. Du säger oxå att det är bättre att prata om att istället för att vara tyst. Jag har försökt båda delarna. När jag prata om att så lägger du över det på mig, mamma, mormor och flera. Var jag än säger så blir det fel. Jag ha försökt flera gånger att prata igenom att, och det är inte heller lätt för mig. Men när du hela tiden säger emot mig,
eller lägger det på andra personer så vet jag inte längre vad jag ska säga. För det handla om "oss" inte om någon annan.
När jag väl försöker lägga det bakom mig som är skit jobbigt. Att se dig i ögona och spela att allt är bra, när allting hänger på att du ska må bra men i mig så är min kraft slut och viljan att fortsätta är minimal. Jag önskar du förstod mig, men ingen ide att försöka får dig att förstå. Men när du se min fasad pappa, och tro att det är mitt jag och du fortsätter att ta upp ämnet, när du börja
snacka skit och sen säger du att det var jag som tog upp att. Jag kan inte ens nämna *deras* namn fören nu är igång och då säger du att det var jag.
Ska jag spela att allt är bra, ska jag låtsas om att mamma inte finns, eller mormor. Det är ju det du vill. Allting ska handla om dig, bara du må bra så är det bra. Men så är det inte pappa, du ha fått mig att må piss. Du ha fått mig att vilja dö, försöka att ta självmord. Jag vet att det är svårt att höra pappa, men det är
så det ha varit. Jag ha inte velat leva för all din skuld du ha lagt på mig. Jag må fortfarande psykiskt dåligt.
Jag tycker du ska vara glad att din dotter lever. Att jag bryr mig om dig så pass
mycket som jag ha gjort. Jag gör det fortfarande, men inte på samma sätt.
För ärligt talats så orkar jag själv inte mer, jag må själv dåligt.
Så tyvärr kan jag inte vara dig till lags, för pappa jag orkar inte!
Visst om det var någon annan så skulle kontakten var bryten för längesen. Så i en viss del har du rätt, vi har ett annat band. Men nu är det så att du ha klippt det bandet.
Du säger till mig att vi ska lägga att bakom oss. Du säger oxå att det är bättre att prata om att istället för att vara tyst. Jag har försökt båda delarna. När jag prata om att så lägger du över det på mig, mamma, mormor och flera. Var jag än säger så blir det fel. Jag ha försökt flera gånger att prata igenom att, och det är inte heller lätt för mig. Men när du hela tiden säger emot mig,
eller lägger det på andra personer så vet jag inte längre vad jag ska säga. För det handla om "oss" inte om någon annan.
När jag väl försöker lägga det bakom mig som är skit jobbigt. Att se dig i ögona och spela att allt är bra, när allting hänger på att du ska må bra men i mig så är min kraft slut och viljan att fortsätta är minimal. Jag önskar du förstod mig, men ingen ide att försöka får dig att förstå. Men när du se min fasad pappa, och tro att det är mitt jag och du fortsätter att ta upp ämnet, när du börja
snacka skit och sen säger du att det var jag som tog upp att. Jag kan inte ens nämna *deras* namn fören nu är igång och då säger du att det var jag.
så det ha varit. Jag ha inte velat leva för all din skuld du ha lagt på mig. Jag må fortfarande psykiskt dåligt.
Jag tycker du ska vara glad att din dotter lever. Att jag bryr mig om dig så pass
mycket som jag ha gjort. Jag gör det fortfarande, men inte på samma sätt.
För ärligt talats så orkar jag själv inte mer, jag må själv dåligt.
Så tyvärr kan jag inte vara dig till lags, för pappa jag orkar inte!
Camera info
6 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/iwthm/494034701/
Visa toppen
Show footer