Sunday 25 September 2011 photo 1/4
![]() ![]() ![]() |
Vad är hennes hemlighet och vem styrka den? Vem hindra att den aldrig kommer fram? Vem gav hennes tystnad och om hon har vingar varför fly hon inte iväg? Jag har aldrig förstått mig på henne. Hennes vilja och styrka verka aldrig ha gett sig av ändå säger hon "jag är svag". Jag har aldrig sett ens en tår falla ner från hennes kind inte ens när hennes mamma dog. Hon hade ett leende på läpparna som aldrig vek sig av.
Ändå så säger hon med ord "jag grät igår" men hur kan hennes leende dölja hennes tårar? Hur kan ögonen vara så oberörda om hennes tårar har fallit. Hon säger knappt något, bara ibland. Hon är öppen av sig, precis som öppen bok med ett nytt kapitel. Men ändå så är hennes mun stängd. Hennes ärmar är fyllda av ärr, ibland öppna sår. Men hon skratta, vad är hon döljer? Är det de vi ser hon döljer? Men det verka vara något mer. Hennes andetag korta när hon väl suckar så kommer ordet "förstörd" hon skriver på din bänk med stora bokstäver "JAG ÄR FÖRSTÖRD" men när hon möter ens blick så ler hon. Hon är flickan med det bestående leendet. Läraren sudda ut det hon skriver men pennan är tryckt så hårt så det är in rispat i träet. På vägen hem går hon rakt, hon kollar framåt med ett leende av glas. Hon tar aldrig sällskap av någon, alla vet att där åt det hållet bor hon men ingen har sett exakt vart hon går in.
Ändå så säger hon med ord "jag grät igår" men hur kan hennes leende dölja hennes tårar? Hur kan ögonen vara så oberörda om hennes tårar har fallit. Hon säger knappt något, bara ibland. Hon är öppen av sig, precis som öppen bok med ett nytt kapitel. Men ändå så är hennes mun stängd. Hennes ärmar är fyllda av ärr, ibland öppna sår. Men hon skratta, vad är hon döljer? Är det de vi ser hon döljer? Men det verka vara något mer. Hennes andetag korta när hon väl suckar så kommer ordet "förstörd" hon skriver på din bänk med stora bokstäver "JAG ÄR FÖRSTÖRD" men när hon möter ens blick så ler hon. Hon är flickan med det bestående leendet. Läraren sudda ut det hon skriver men pennan är tryckt så hårt så det är in rispat i träet. På vägen hem går hon rakt, hon kollar framåt med ett leende av glas. Hon tar aldrig sällskap av någon, alla vet att där åt det hållet bor hon men ingen har sett exakt vart hon går in.
Directlink:
http://dayviews.com/iwthm/496568484/