Jag kommer aldrig att bli klok på varken mig själv eller de
jag ser runt omkring mig. Aldrig lyckas jag säga någonting
som träffar rätt, snarare slutar folk att lyssna på mig. Om
jag istället är tyst upplevs jag tråkig och sur. Hur fan ska
jag bära mig åt? Hur ska jag ändra på mig? Lära mig att
vara en ny roll? Jag vill ju inte vara så här. Jag vill inte se
på andra människor hur de undviker mig, för det gör ont.
Jag är trött på ångersten som alltid kommer över mig, och
klumpen i magen som vägrar att försvinna. Alla snedsteg
jag gör som vän, hur dålig jag känner mig. Jag vill inte längre.

Egentligen ska man väl vara lite ego så att man inte har såna här bekymmer. Mindre av dem i alla fall. Tack Eyla, det var fint skrivet, tack! :)

Natta, vad du gör mig glad. Jag ska verkligen försöka, men det är så svårt. För det krävs inte mycket för att jag ska klandra mig själv och ja, få någon form av ångerst. Jag kan inte hjälpa det, jag blir galen på det. Men det är när folk ger sån fin respons som du precis gjorde som man verkligen försöker att peppa sig själv. Om jag inte får (ja ärligt) respons från andra om mig själv, så tror jag alltid det värsta. Fan, jag låter ju som en omogen tönt nu, men jag vet inte hur ska jag förklara annat. Jag skriker efter uppmärksamhet, jag älskar och prata och vara glad. Men när man jag blir igonrerad så tystnar jag och tror att ingen vill lyssna på mig. Sen vad som är sanning vet jag inte. <br />
Glad för att vi börjar bli bra vänner nu, jag är verkligen det, för du är ju helt underbar! Tack Natta! <3