Ännu en gång är det något inom mig som skriker. Något som vill ut. Något som känns som ett skrik. Men jag vet inte vilket sorts skrik. Rädsla? Glädje? Ilska? Sorg? Mest sorg skulle jag tro. Och då skulle jag nog aldrig sluta skrika. Så därför sitter jag här. Med ångest, ett tryck för bröstet, ett skrik i hjärtat. Och ett huvud fullt av tankar. Jag vill så gärna leva. Leva normalt. Men jag gör bara fel. Allt blir fel. Jag försöker ställa saker till rätta. Men det är som att bygga ett korthus. Precis när man lagt sista kortet, så kommer en vindpust som välter hela huset. Precis så är det. Även den lilla minsta vindpusten välter mina korthus. Dom är inte så stabila. Precis som jag. Men fastän mina korthus bara rasar, så försöker jag ändå. Envis som jag är så bygger jag och bygger. Och varje gång det rasar blir jag lika besviken. Nu blev det fel...igen. Jag önskar jag kunde få andas. Andas på riktigt. Andas ordentligt. Att kunna andas utan att känna att jag kommer dö. Att kunna andas utan att tro att mina andetag blir svagare och svagare. En så liten önskan.. Att kunna andas utan att ångesten försöker kväva mig. Tänk om jag kunde få cykla. Få cykla utan att få panik och cykla i flera kilometer utan att stanna. Tänk om jag kunde få gå. En helt vanlig promenad. Utan att jämnt och ständigt behöva se bakom mig för att försäkra mig om att jag är själv. Få kunna gå utan att gripas av panik och springa hem som en skrämd kanin. Tänk om jag kunde få lyckas. Lyckas med iallafall NÅGOT! Jag vill kunna göra människor lyckliga. Kunna stå där vid deras sida. Skratta med dem. Finnas med dem. Leva med dem. Utan att de blir besvikna när jag råkar välta mitt korthus igen. Utan att jag måste vara så nära inpå att mina hjärtslag känns. Utan att jag måste finnas enbart för sexuella syften. Kan jag göra det? Kan jag göra dem lyckliga ändå? Eller ska jag låta dem vara? Låta dem leva sitt liv? Jag ber inte om mycket. Jag ber inte om pengar, om ett hem, eller något dyrt alls. Allt jag ber om är att få vara med, och kunna känna gemenskapen. Jag behöver hjälp med att kunna känna. Jag behöver någon som finns vid min sida. Någon som inte lämnar mig när jag gjort fel. Någon som älskar mig fastän jag ibland bara vill dö. Någon som håller min hand när ångesten rinner över mig. Är det för mycket att be om? Lite kärlek, och lite vänskap..? Annars ber jag om ursäkt för att jag frågade.

Vacker men sorlig text, vet precis hur du känner dig.