I detta århundrade och för moderna människor innehålla orden hämnd, hämndbegär, hämndlust och hämndkänslor alltid och undantagslös något osympatisk, frånstötande, nästan straffbart. Det innebär för oss en särskilt obehaglig avart av egoism: Den som vill söka upprättelse för verkliga eller förmenta oförrätter genom att låta sin vrede gå ut över andra.

Principen har dock inte alltid haft detta vanykte.

Min är hämnden, säger samhället, och uttalar därmed ett krav som i verkligheten medfört rättsordningens upprättande.

Den enskilde äger icke den upphöjda opartiskhet, den själsliga besinning och inre lugn som sätter honom i stånd att döma mellan sig själv och motparten, varken i fråga om skuldens beskaffenhet eller beträffande det rättmätiga straffet.

Det fanns en tid i en avlägsen grå forntid, då samhället ej hade rest anspråk på att för sin egen del få monopolisera den hämnande makten. Helt eller delvis lämnade den ut hämndens gärning åt de enskilda människorna.

Hämnden kunde vara uttryck för ett högt bjudande andligt imperativ.

En nära anförvant, låt oss säga en broder eller fader, har mördats av en niding, och denne har kanske efter dylik ogärning bemäktigat sig den mördades gods och egendom.

Har jag då rätt att lägga händerna i kors och njuta av min egna lugna ställning?

Eller är det ej istället min plikt att rastlöst ägna mig åt den kärlekstjänst mot den döde, som ligger däri, att jag straffar hans mördare?

Då det ej genom finns någon statens straffande makt, så pålägges det mig genom en lång, lång tradition den skyldighet att oavbrutet och oförtrutet arbeta på att utkräva straff och hämnd.

De dödas vålnad bjuder mig det, mitt samvete bjuder mig; jag är den bortgångnes närmsta anförvant, vem skulle annars taga hämnden på sig?

Ingen ro har jag i livet, förrän jag fullgjort min solklara skyldighet.

Ty min är hämnden.

Vientu di sangu - blodsvind

Annons

The photo has no tags

Anonymous Wed 16 Jun 2010 12:37

*likes this*

1 comments on this photo

July 2012