January
Saturday 6 March 2010 photo 1/1
|
"...Den ungdomsrörelse som Dylan en gång var del av representerades under nollnolltalet i stället av emon: en gren på hardcoreträdet som uppkom redan på åttiotalet, men som tjugo år senare skulle blomma ut till en fullfjädrad ungdomskultur. Sjuttiotalet hade punkarna, åttiotalet hårdrockarna och nittiotalet hade grungeanhängarna. På nollnolltalet var det emokids över hela världen som fick finna sig i att missförstås och hånas för sin subkulturella identitet. Emo blev ett skällsord som slängdes i skolkorridorer efter kids med luggar nedkammade framför ena ögat, i USA föddes Emo Kid Beatdown Day och i Mexiko utsattes tre emokids för brutal misshandel av en lynchmobb. Under samma period debatterade den ryska duman ett lagförslag på att förbjuda emokulturen i Ryssland (den ansågs farlig för ungdomar), något som ledde till protestmarscher i bland annat Sibirien. Världens emokids stod enade och blev de populärkulturella hjältarna i vårt samhälle. Det som skiljde emokulturen från andra subkulturer var dock att ingen egentligen verkade vilja tillhöra den. Medan andra genrer fann sin styrka i att definieras som något verkade ingen vilja vara stämplad som emo. Panic! At The Disco och My Chemical Romance, två av genrens stora band, smädade offentligt begreppet och stilens anhängare fnyste åt samhällets okunnighet och hänvisade att emo bara var en musikstil - själva stilen hette fashioncore. Man behövde dessutom inte vara fashioncore och lyssna på emo. Man kunde vara fashioncore och lyssna på j-rock, screemo eller math rock. Alla över tjugofem gjorde sig säkrast i att inte bege sig in i den snåriga djungeln som växte kring begreppet emo som var fullt av minerade avtagsvägar. Äntligen en subkultur som inte förstods helt och hållet av allt och alla."
- Kristin Lundell (ur boken "Nollnoll")
- Kristin Lundell (ur boken "Nollnoll")
Comment the photo
4 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/ichigopie/446412004/
Visa toppen
Show footer