Förra veckan kom min gudfar  in på Mc donalds när jag jobbade. Jag blev självklart glad när jag såg honom för tyvärr ses vi inte alls ofta. En sak som gör mig så ledsen är att han alltid ser så sorgsen ut när man träffar honom.  
Jag tror att det beror på att jag påminner mycket om den som var hans bästa vän , en vän han hade genom hela sin barndom och inte bara det utan även senare i livet också, min pappa.
Att se hans sorgsna blick när han tittar på mig ger mig en tung känsla.
Vi pratade en stund om mina jobb, skola och allt annat jag ska hinna med i veckan och innan han gick med maten så gav han mig orden: Ja Ida , du är ju inte en Borgström för ingenting. Du är din far upp i dagen, kämpa på.

Dessa ord gjorde mig stolt, glad och fick mig verkligen att må bra. För jag vet att det är sant och jag vill att de ska vara så också.
Det är då jag trivs som bäst , när jag får vara "en riktigt Borgström" , som min pappa alltid sa.

Älskar&saknar dig pappsen <3