December
Saturday 2 August 2008 photo 9/20
|
FLORENCE VALENTIN
Jag hade totalmissat Florence Valentin. Laddade ner internet-EPn för ett tag sen, men det blev inget av. Men det var minsann pepp inför konserten ändå. Jag stod vid trumpet och percussion-killen, som var riktigt, riktigt bra. Han gav verkligen allt. Allt, hela konserten, lät som det mest välorganiserade kaos jag hört, skrik och gap som blev stämmor överallt, trumpeter och saxofoner som utgjorde en riktigt skönt virrig kakafoni, trum- och basgångar som fick det att kännas som ett hjärta nummer 2 i bröstkorgen. Det är det här man går på konsert för.
"Så kom om ni kan, kom om ni vill, till pokerkväll i Vårby gård!"
En gammal sångerska kallades upp på scenen, tillsammans med Anna Järvinen och massa indiemänniskor från backstage under näst sista låten. Dom fick tamburiner och trumpinnar, och dyngade och slog på allt, till och med ölflaskorna.
"En tickande Rolex räknar ner; ta betäckning!"
Sångaren, Love Antell, en så väldigt smart kille. Jag blev kär i allt han sa. Han pratade om Kina, pratade om arbeten i Sverige, om jämlikhet, om bostadssituationen. Han kan uppenbarligen mycket, och bandet lovade att "så länge det behövs, och så länge ni gillar det vi gör, så kommer vi, Florence Valentin, att finnas här för att uppmuntra er att göra rätt saker, och för att tala om för dom stora gubbarna att dom gör fel. Tack för det, ni var grymma.
Jag hade totalmissat Florence Valentin. Laddade ner internet-EPn för ett tag sen, men det blev inget av. Men det var minsann pepp inför konserten ändå. Jag stod vid trumpet och percussion-killen, som var riktigt, riktigt bra. Han gav verkligen allt. Allt, hela konserten, lät som det mest välorganiserade kaos jag hört, skrik och gap som blev stämmor överallt, trumpeter och saxofoner som utgjorde en riktigt skönt virrig kakafoni, trum- och basgångar som fick det att kännas som ett hjärta nummer 2 i bröstkorgen. Det är det här man går på konsert för.
"Så kom om ni kan, kom om ni vill, till pokerkväll i Vårby gård!"
En gammal sångerska kallades upp på scenen, tillsammans med Anna Järvinen och massa indiemänniskor från backstage under näst sista låten. Dom fick tamburiner och trumpinnar, och dyngade och slog på allt, till och med ölflaskorna.
"En tickande Rolex räknar ner; ta betäckning!"
Sångaren, Love Antell, en så väldigt smart kille. Jag blev kär i allt han sa. Han pratade om Kina, pratade om arbeten i Sverige, om jämlikhet, om bostadssituationen. Han kan uppenbarligen mycket, och bandet lovade att "så länge det behövs, och så länge ni gillar det vi gör, så kommer vi, Florence Valentin, att finnas här för att uppmuntra er att göra rätt saker, och för att tala om för dom stora gubbarna att dom gör fel. Tack för det, ni var grymma.
Visa toppen
Show footer