Thursday 12 February 2009 photo 1/1
|
Bara en liten historia som påminner om min dag. Men inte alls är sann. Fast aldrig kan man veta? Det finns väl människor där ute som har liknande liv?
Med tunga steg styrde hon stegen till sitt hem. Tårarna föll och hon kunde inte få ordning på dem. Det var som om de aldrig skulle ta slut. Hon torkade desperat bort dem med baksidan av handen och hoppades att ingen såg henne. Ingenting var som vanligt längre.
Hon hade försökt att acceptera att hon aldrig skulle bli populär och snyggste tjejen i skolan. Att ingen någonsin skulle respektera henne. Hon var duktig i skolan och kämpade för att flytta hemifrån så fort som möjligt. Hon orkade inte länge med sin halvalkoliserade pappa som alltid satt framför tvn med en öl och inte ens visste om att man fanns. Hennes syster hade hittat en gangsterkille som aldrig skulle bli bra för henne. Men systern hade fått turen att i alla fall få flytta. En dag skulle hon också göra det. Men inte genom äckliga killar, hon skulle få bra betyg börja på ett bra gymnasium och fly till USA. Hennes pappa hade för många år sen sagt att hennes mamma älskat USA, när de var där på smekmånad. Det var det som stod högst upp på hennes lista.
Hon mådde inte bra den här dagen. Halsen bränndes och blodet från hennes rakblads jack på sidan av magen hade gått upp och det sved. De fula fjortistejerna i hennes klass hade skrattat åt henne när de sett hennes tyg runt magen och hon falskt förklarade att hon tyckte att hon var tjock för att försöka få deras uppmärksamhet. Men sedan förstått att det inte alls var någon idé.
Engelska lektionen kom och klassen var väldigt stökig och fröken försökte inte ens få
ordnig på den. Hon satt som vanligt vid fönstret för att ta del av vädret utanför. Hon hade sin mors sjal runt halsen som hon fått när hon föddes.
Det var fortfarande långt hem. En gamal kompis från dagis gick förbi och tittade ner i marken. Kanske hade han dåligt samvete för att han aldrig
sagt "hej" och låtit hennes liv bli värre än vad det kunde bli.
Stenarna under hennes vita slitna tygskor knastrade och det var kallt. Vinden slet i hennes hår och gav henne motståd för att komma hem.
Kanske var det ett tecken? Kanske ville Gud att hon skulle vända och fly till USA redan nu. För Gud visste att det bara skulle sluta dåligt.
För att hennes pappa druckit lite fr mycket och hon skulle få extra mycket stryk för att han inte visste bättre när han var så påverkad..
Fjortistjejerna i hennes klass satt och småpratade om tjocka personer och kom in på när hon berättat att hon tyckte hon var tjock. De satt och
tjatade om det hela lektionen. Deras blickar och deras uttal på tjock gjorde henne så arg och hon visste inget bättre än att bara ignorera dem.
Fröken gick runt och såg till att alla kommit igång med uppgiften de hållt på med i snart två veckor. Där gick fröken runt och utalade alla "o"
som "å". För att låta så brittisk som möjligt.
Efter ett tag gick hon fram till fröken och mummlade något om at hon hade lite ont i huvudet och sedan gick hon ut lämnade hon klassrummet och
engelskalektionen med fnittrandes fjortistjejer.
Jackan flög på och sjalen fladdrade när hon sprang till bussen och precis hann med den.
Hon grät. Det hade hon inte gjort på så länge hon kunde minnas. När hon var mycket liten hade hon lärt sig att överleva hennes pappa och ta hand om
honom som om det var han som var barnet. När hon fyllde 7 fanns hon inte längre för honom. Och hon slutade gråta. Nu gick hon i 8:an och en tår hade
fallit på flera år..
Hon hade försökt att acceptera att hon aldrig skulle bli populär och snyggste tjejen i skolan. Att ingen någonsin skulle respektera henne. Hon var duktig i skolan och kämpade för att flytta hemifrån så fort som möjligt. Hon orkade inte länge med sin halvalkoliserade pappa som alltid satt framför tvn med en öl och inte ens visste om att man fanns. Hennes syster hade hittat en gangsterkille som aldrig skulle bli bra för henne. Men systern hade fått turen att i alla fall få flytta. En dag skulle hon också göra det. Men inte genom äckliga killar, hon skulle få bra betyg börja på ett bra gymnasium och fly till USA. Hennes pappa hade för många år sen sagt att hennes mamma älskat USA, när de var där på smekmånad. Det var det som stod högst upp på hennes lista.
Hon mådde inte bra den här dagen. Halsen bränndes och blodet från hennes rakblads jack på sidan av magen hade gått upp och det sved. De fula fjortistejerna i hennes klass hade skrattat åt henne när de sett hennes tyg runt magen och hon falskt förklarade att hon tyckte att hon var tjock för att försöka få deras uppmärksamhet. Men sedan förstått att det inte alls var någon idé.
Engelska lektionen kom och klassen var väldigt stökig och fröken försökte inte ens få
ordnig på den. Hon satt som vanligt vid fönstret för att ta del av vädret utanför. Hon hade sin mors sjal runt halsen som hon fått när hon föddes.
Det var fortfarande långt hem. En gamal kompis från dagis gick förbi och tittade ner i marken. Kanske hade han dåligt samvete för att han aldrig
sagt "hej" och låtit hennes liv bli värre än vad det kunde bli.
Stenarna under hennes vita slitna tygskor knastrade och det var kallt. Vinden slet i hennes hår och gav henne motståd för att komma hem.
Kanske var det ett tecken? Kanske ville Gud att hon skulle vända och fly till USA redan nu. För Gud visste att det bara skulle sluta dåligt.
För att hennes pappa druckit lite fr mycket och hon skulle få extra mycket stryk för att han inte visste bättre när han var så påverkad..
Fjortistjejerna i hennes klass satt och småpratade om tjocka personer och kom in på när hon berättat att hon tyckte hon var tjock. De satt och
tjatade om det hela lektionen. Deras blickar och deras uttal på tjock gjorde henne så arg och hon visste inget bättre än att bara ignorera dem.
Fröken gick runt och såg till att alla kommit igång med uppgiften de hållt på med i snart två veckor. Där gick fröken runt och utalade alla "o"
som "å". För att låta så brittisk som möjligt.
Efter ett tag gick hon fram till fröken och mummlade något om at hon hade lite ont i huvudet och sedan gick hon ut lämnade hon klassrummet och
engelskalektionen med fnittrandes fjortistjejer.
Jackan flög på och sjalen fladdrade när hon sprang till bussen och precis hann med den.
Hon grät. Det hade hon inte gjort på så länge hon kunde minnas. När hon var mycket liten hade hon lärt sig att överleva hennes pappa och ta hand om
honom som om det var han som var barnet. När hon fyllde 7 fanns hon inte längre för honom. Och hon slutade gråta. Nu gick hon i 8:an och en tår hade
fallit på flera år..