I've got a war in my mind

Nedrans liv vi lever.
Jag känner mig fullkomligt ensam. Så brutalt ensam. De människor jag förut kunde lita på kan jag inte. När jag mår som sämst finns det ingen att ringa längre. Jag vet inte vart jag ska vända mig när känslorna tar över och det som en gång var "jag" försvinner bakom all sorg, frustration och ensamhet.

Jag kan inte ha det såhär. Jag vet inte hur andra människor gör det men jag kan inte ha det såhär. Det värsta är att jag har ingen att säga det till. Jag försöker ta hand om mig själv så gott jag någonsin kan. Men jag står själv i det här kaoset.

Allt annat försvinner och tanken på att avsluta det här blir klarare än någonsin. Jag vet att livet blir bättre, människor blir friska. Det kanske blir bättre om tre timmar, en dag, tre månader, två år.... Men tills dess? Hur tar jag mig igenom de tyngsta dagarna i mitt liv. Jag är glad någon timme åt gången.

Att ha det såhär tynger ner mig till tusen. Jag har aldrig mått såhär dåligt i hela mitt liv och jag har aldrig känt mig så ensam.

Det finns verkligen ingen annan här.

... jag kan inte ha det såhär. Och jag VET att det blir bättre. Men tills dess?

MEN TILLS DESS???

Ibland blir det så...