Allting är tillbaka, men det är inte ditt fel.
Det har alltid varit såhär, i olika grader.
Förlåt för att jag finns.
Det är bättre såhär.

Ett ögonblick av värme räcker så långt, men är så lätt att tappa.

Allt är som det ska igen, och jag har allt jag förtjänar.
Jag har insett det, och på något förvridet sätt är jag lycklig.
Jag är i mitt element igen.
Där jag känner mig hemma.
I detta finner jag ro.

Så som det har varit är det igen, och så som det är kommer det alltid att vara.
Jag har fått tillbaka lusten att skriva, även om det annars inte finns mycket lust till något.
Man får försöka att se det positiva i saker, något som jag för övrigt alltid har varit extremt bra på. Eller nåt.

Klockan är mycket, och återigen kan jag inte sova. Hur gör man egentligen? Så fort jag blundar börjar mitt huvud snurra som en karusell.
Alkohol hjälper ibland, men oftast gör det gropen jag gräver för mig själv djupare.
Jag tror det är nåt fel på mig. Flera saker faktiskt, men vem bryr sig.

Jag vill inte bli fixat.
Jag vill inte fixa mig själv.
Jag vill inte dö.
Jag vill ingenting.
Jag vill sova.
Jag vill se slutet.
Jag vill inte se slutet.

Oftast är mina tankar logiska, men oftast är de inte det.
Jag vet inte ens varför jag skriver här.
På något sätt hjälper det lite grann och får mig att tänka på andra tider.
Inte nödvändigtvis bättre tider, bara andra.

Annons

The photo has no tags

June 2016