Idag lasttränade jag alltså med Bluebell. Vad jag började med var att läsa av Bluebell, se vad hon gjorde eller vad hon ville göra. Blev hon spänd/osäker/ville hon gå där ifrån? Ja, fast i liten skala - alltså ingen panik. Osäkerheter utvecklades sedan till nyfikenhet, så jag lät Bluebell utforska transporten som hon ville - inte bara rampen, utan hela runtom. Vi gick runt transporten, Bluebell nosade på den lite här och där och var allmänt avspänd.

Då gick jag och satte mig på rampen, bara satt där, och tittade på vad Bluebell hittade på. Det hon gjorde var att gå runt till sidan av transporten, blev lite rastlös och ville gå iväg - då sa jag stopp och kallade tillbaka henne, annars gjorde jag ingenting. Efter en liten stund satte hon själv framhovarna på rampen. Bra, tänkte jag, då kan jag be henne att gå in.

Jag reste mig avspänt och ställde mig på kanten av rampen, satte Bluebell i position att gå in - lyfte sedan handen pekade lugnt och tydligt - och bjöd in - henne i transporten.

Hela tiden läser jag av henne, så att hon är i rätt sinnestillstånd och inte får panik. Hennes ständigt låga huvud och avslappnade uttryck berättade att allt var lugnt.

Så länge hon koncentrerade sig på mig och på sin uppgift, inte försökte smita till sidan av transporten eller kasta sig bakåt, då var jag nöjd. När hon tog frivilligt antal steg upp på rampen, slappnade jag av och lät henne stå där så länge hon ville. När hon självständigt började backa, gav jag samtidigt signal för backa. Satte mig sedan ner på rampen igen, och lät Bluebell tänka, slappna av. När jag märkte att hon blev rastlös och började titta på andra saker, började jag igen med att ställa mig upp och peka in henne.

Ungefär såhär höll jag på tills jag tyckte att det räckte för idag. Sammanlagt gick hon ända in (och ut direkt igen, dock) två gånger, med mig före, och gick halvvägs in många gånger när jag pekade in henne. Jag tycker detta var ett utomordentligt träningstillfälle och är väldigt nöjd med både Bluebell och mig själv, för att jag behöll tålamodet.

För mig är det alltså inte viktigt att hon går in direkt, eller hela vägen in, såhär vid första träningstillfällena för denna perioden. Det viktiga är att hon är lugn och försöker, och - även om hon bara tar några steg upp på rampen eller går halvvägs in - att hon gör det med mod och självförtroende, och självständigt!

Målet vid senare träningstillfällen är att kunna stå bredvid transporten och peka in Bluebell, att hon går ända in och stannar där tills jag backar ut henne.

nej din lärare e sämst, hur missar man ett M:s ?