Sista bilden av Calle Mitt kök här i Ryd 2005, till glöggfesten Han bakar pepparkakor men är väldigt skakig och darrig och synen ganska dålig. Cellgifterna biter inte, han kräker många gånger varje dag och rasar i vikt. Men i helvete att han gav upp. Han var den störste kämpen av dem alla, och i dag är det ett och ett halvt år sen han lämnade oss. Du är mitt syre, min vilja och min kraft.

Dina ord värmer och smärtar på samma gång fina. Det GÖR ont och det ÄR helvete och tårarna FÅR komma, de kanske till och med måste det. Jag vet inte om jag är så stark, det här är mitt sätt att bearbeta, mitt sätt att tvinga mej igenom det mörka, mitt sätt att faktiskt sätta mej och gå igenom alla bilder jag har av honom. Det är mitt sätt att aldrig glömma, men att heller aldrig hålla fast vid. Jag har så mycket ljust med Calle och det är de bitarna jag vill minnas, det är han jävlaranamma och kämparglöd som bor i mej nu. Och lite av den skickar jag till dej nu, märker du det. Den kommer HÄR i en bamsekram. Värme.

Jag pratar med honom varje dag, flera gånger varje dag. Det är en trygghet på något sätt, folk må tycka man är vrickad, men det lugnar mej iaf, och då är jag nöjd =)

Ingen hjälp alls. Inte nåt. Blev ju inlagd akut ett par veckor senare, men de förstod inte vad som hänt, och kunde alltså inte hjälpa mej i chocken och krisen. Efteråt har det bara blivit infekterat eftersom de nog skäms på psyk, och istället händer inget alls. men jag lär mej, dag för dag, att överleva och börja LEVA på riktigt. Det är coolt