Och mina ögon flackade och for, när ljuset fick lämna plats för mörkret. Och du såg hur mörkret svepte sin slöja över mitt ansikte, och lämnade skuggor i mitt leende. Och när marken rämnade under mina fötter, och jag miste kontakten med underlaget höll du min hand hårt, alltid så hårt, men det är det sista min tanke kan minnas. För det finns ögonblick då jag inte längre än kvar här hos dej, det finns stunder då jag lämnar er alla här och vänder åter ner i avgrunden. Jag skulle så gärna förklara mej, jag önskar jag kunde ge dej ett förvarnande tecken, men jag vet inte själv när nästa avsked kan väntas. Jag trodde jag stängt mina öron för de hotfyllda vrålen från botten av livet, jag trodde jag slutit fred med hatet de odlade i mitt bröst, men med spetsade kilar och gödgade släggor slår dev sej ännu djupt in i mej. Då brister alla band till ljus och hopp,till ork och tro, och navelsträngen som binder mej hit till din jord kapas brutalt och jag faller handlöst. Men ändå. När fallet är över, när jag tagit mark igen och kinderna kan vätas av paniken börjar sinnena samarbeta och jag inser var jag är. När bomben briserat i slaget mot botten får jag krafter jag aldrig annars har och skjuter kraftfullt upp mot ytan igen. Då är jag inte längre en del av deras värld, och deras viljor och vrål når mej inte mer. På darrande ben kommer jag åter upp till ytan och tröstas skakande i din famn. Livet är ännu mitt, men min krackelerade fasad gör det bara lite svårare att genomleva. (vissa kallar det panikångest, jag kallar det att spacea ut)

Annons

Uploader

got photos in group

Taggad med

The photo has no tags

Geo tag

Camera info

sammetsvind Mon 17 Dec 2007 20:02

Åh kramar till dig! Det är så hemskt när det händer, numera är man ju så oförberedd. Ta hand om dig, och ännu fler kramar!

- Read more -

Innie Mon 17 Dec 2007 20:03

Men visst är man? Jag lever liksom i nån form av föreställning att det inte kommer tillbaka, att jag är helt frisk och sååå stark, och så kommer såna här attacker som jag inte alls förstår mej på. Har ju aldrig tidigare haft panikångest på det sättet som jag fått nu ett par gånger - helt (eller iaf nästan helt) oprovocerat, och utan några som helst förvarningar. Blärk! Men det är ju över på tre minuter och sen är man bara lite skakis. Jaja, stor kram till dej vännen!

- Read more -

Anonymous Mon 17 Dec 2007 14:07

åh vännen!! Min älskade vän.. Stå kvar, du klarar det!

- Read more -

Innie Mon 17 Dec 2007 14:08

Åh det är ingen fara! Det är bara så läskigt när det kommer, helt oförberett och helt oförklarligt, men så är det över igen efter tre minuter. Men så intensivt och skrämmande att jag får ont i magen av att tänka på det :S Men det är väl nån form av urladdning antar jag :/

- Read more -