november
torsdag 7 augusti 2008 bild 2/2
![Vart tog alla änglar vägen?
Vart försvann barndomen, då man lekte som mest och kände sig trygg.
Jag har aldrig haft en trygg barndom.
Inga änglar fanns lr finns i min värld.
Endast sårbarhet och besvikelser finns kvar.
Kanske en besvikelse för att jag inte är som jag ska.
Lr en besvikelse för att ingen annan i min närhet känner som mig.
Förstår du hur jag känner?
Förstår du hur jag tänker?
Förstår du hur jag är?
Isf, berätta för mig vad du vet.
Bara för att jag ser ut på ett annorlunda sätt ibland, lr gör vissa grejer, så känner jag mig sårbar.
Är så jävla rädd för at bli sårad, att mitt huvud spelar mig fula spratt.
Fula spratt som kanske ändå stämmer, men kanske inte, vad vet jag om de?
Jag kmr snart vara isolerad från allmänheten, pga folkskygghet och hat.
Är det rätt?
Att veta hur jag själv är, skrämmer mig, för jag vet inte hur jag kan fixa det.
Och det verkar ingen annan veta heller.
Folk säger, skaffa psykolog, men då sitter jag där igen från början, å ska berätta allt jag har vart me om.
Gång på gång säger jag till mig sj att jag ska berätta för min kontaktperson hur de ligger till.
Men de blir aldrig av, för jag ångrar mig i sista sekunden.
Att veta att jag har problem.
Gör allt för ont för att jag ens ska kunna acceptera de.
Är de rätt att inte kunna lr vilja lita på ngn pga andras misstag?
Det är fel, å de vet jag.
Å till er [ iaf en viss person ], som tror att jag TROR att jag har problem.
Kan ju ta sig i röven och dö ngn stans.
Ingen vill ha era jävla åsikter, och har ni problem me mig, säg de till mig rakt ut öga för öga.
Inget jävla säger-det-på-bdb-för-då-är-jag-dubbelt-så-tuff,,,
Världen klarar sig lätt mkt bättre utan er idioter som tror att ni är ngt.](http://cdn07.dayviews.com/20/_u1/_u6/_u5/_u6/_u1/u165616/85512_1218104979/Vart_tog_alla_anglar_vagen_Vart_forsvann_barndomen_da_man_lekte_som_mest_och_kande_sig_trygg_Jag.jpg)
|
Vart tog alla änglar vägen?
Vart försvann barndomen, då man lekte som mest och kände sig trygg.
Jag har aldrig haft en trygg barndom.
Inga änglar fanns lr finns i min värld.
Endast sårbarhet och besvikelser finns kvar.
Kanske en besvikelse för att jag inte är som jag ska.
Lr en besvikelse för att ingen annan i min närhet känner som mig.
Förstår du hur jag känner?
Förstår du hur jag tänker?
Förstår du hur jag är?
Isf, berätta för mig vad du vet.
Bara för att jag ser ut på ett annorlunda sätt ibland, lr gör vissa grejer, så känner jag mig sårbar.
Är så jävla rädd för at bli sårad, att mitt huvud spelar mig fula spratt.
Fula spratt som kanske ändå stämmer, men kanske inte, vad vet jag om de?
Jag kmr snart vara isolerad från allmänheten, pga folkskygghet och hat.
Är det rätt?
Att veta hur jag själv är, skrämmer mig, för jag vet inte hur jag kan fixa det.
Och det verkar ingen annan veta heller.
Folk säger, skaffa psykolog, men då sitter jag där igen från början, å ska berätta allt jag har vart me om.
Gång på gång säger jag till mig sj att jag ska berätta för min kontaktperson hur de ligger till.
Men de blir aldrig av, för jag ångrar mig i sista sekunden.
Att veta att jag har problem.
Gör allt för ont för att jag ens ska kunna acceptera de.
Är de rätt att inte kunna lr vilja lita på ngn pga andras misstag?
Det är fel, å de vet jag.
Å till er [ iaf en viss person ], som tror att jag TROR att jag har problem.
Kan ju ta sig i röven och dö ngn stans.
Ingen vill ha era jävla åsikter, och har ni problem me mig, säg de till mig rakt ut öga för öga.
Inget jävla säger-det-på-bdb-för-då-är-jag-dubbelt-så-tuff,,,
Världen klarar sig lätt mkt bättre utan er idioter som tror att ni är ngt.
Vart försvann barndomen, då man lekte som mest och kände sig trygg.
Jag har aldrig haft en trygg barndom.
Inga änglar fanns lr finns i min värld.
Endast sårbarhet och besvikelser finns kvar.
Kanske en besvikelse för att jag inte är som jag ska.
Lr en besvikelse för att ingen annan i min närhet känner som mig.
Förstår du hur jag känner?
Förstår du hur jag tänker?
Förstår du hur jag är?
Isf, berätta för mig vad du vet.
Bara för att jag ser ut på ett annorlunda sätt ibland, lr gör vissa grejer, så känner jag mig sårbar.
Är så jävla rädd för at bli sårad, att mitt huvud spelar mig fula spratt.
Fula spratt som kanske ändå stämmer, men kanske inte, vad vet jag om de?
Jag kmr snart vara isolerad från allmänheten, pga folkskygghet och hat.
Är det rätt?
Att veta hur jag själv är, skrämmer mig, för jag vet inte hur jag kan fixa det.
Och det verkar ingen annan veta heller.
Folk säger, skaffa psykolog, men då sitter jag där igen från början, å ska berätta allt jag har vart me om.
Gång på gång säger jag till mig sj att jag ska berätta för min kontaktperson hur de ligger till.
Men de blir aldrig av, för jag ångrar mig i sista sekunden.
Att veta att jag har problem.
Gör allt för ont för att jag ens ska kunna acceptera de.
Är de rätt att inte kunna lr vilja lita på ngn pga andras misstag?
Det är fel, å de vet jag.
Å till er [ iaf en viss person ], som tror att jag TROR att jag har problem.
Kan ju ta sig i röven och dö ngn stans.
Ingen vill ha era jävla åsikter, och har ni problem me mig, säg de till mig rakt ut öga för öga.
Inget jävla säger-det-på-bdb-för-då-är-jag-dubbelt-så-tuff,,,
Världen klarar sig lätt mkt bättre utan er idioter som tror att ni är ngt.
Visa toppen
Visa sidfoten